VAD ÄR AGATER OCH HUR BILDAS DE?

Namnet agat lär komma av achates, en flod i Sicilien, förmodligen en antik fyndplats. Om detta är floden Dirillo i sydöstra delen av ön är osäkert. Agater har samlats av och fängslat människan i årtusenden. Och det är först i modern tid man börjat studera dem och försökt finna förklaringar till hur de bildas. Under de senaste 200 åren har många utredningar av såväl professionella som amatörer gjorts för att finna hemligheten men den totala framgången har uteblivit.

Först några ord om deras bakgrund.

Agater förekommer oftast som runda klot eller avlånga mandelformade bildningar, även kallade noduler, med en diameter från några få millimeter till flera decimeters storlek, men i regel är de flesta under 15 cm och består oftast av en eller flera varianter av den vanliga mineralen kvarts. Kvarts i sin tur består i huvudsak av de två kemiska grundämnena kisel och syre och kan uppvisa en stor rikedom på färger och former.

Det vanligaste förekomstsättet för agater är som fyllda hålrum efter gasblåsor i vulkaniska bergarter så som andesit och basalt eller mindre vanlig som spaltfyllnad i sprickor och spalter. Agater finns också i andra bergarter och i sediment. Flinta som är besläktad med kalcedon och agater är ett så-dant exempel och förekommer i unga sedimentära avlagringar ex. i kritkalkstenen i Skåne.

Exempel på vackra agater i Sverige kan man hitta i nordöstra delarna av Öjebasalten i Dalarna., samt på två Mälaröar. Agater finns också i Norge och Finland.

Karakteristiskt för agater är att de exteriört uppvisar en grönaktig ”hud” eller skal och när man öppnar den kan den uppvisa randiga rytmiska färggranna mönster och ”bilder” av ofärgad eller vit kal-cedon, vilken bryts av ett färgat lager av kalcedon osv. Man kan också se hur det finns ett tilloppsrör på något ställe i agaten, den rytmiska bandningen så att säga dras ihop och blir mycket tät och sammanfaller med en motsvarande upphöjning på agatens yta sk. agatvallar.

Man kan också hitta agater som lösa stenar, utvittrade från äldre lavabergarter. Agaterna är ju mycket hårdare och motståndskraftigare mot vittring än lavabergarterna och blir därför kvar när resten har vittrat bort genom erosion. Agaterna kan transporteras vidare av vattendrag och havsströmmar och förlorar då sitt grönaktiga skinn och blir avrundade och polerade, och därmed också svårare att skilja från vanliga stenar på stranden.

Exempel på utvittrade agater i Sverige kan man hitta i Dalasandstenen i nordöstra Dalarna där små trumlade agater och jaspis från mycket äldre dbasalter, nu bortvittrade och äldre än Öjebasalter, finns inlagrade i sandstenen som decimeter tjocka band.

De mandelformade agatbildningarna är oftast intetsägande och färglösa hålrummsfyllnader av kalcedon och ibland fylls inte hela hålrummet av agatmassa eller kalcedon och då kan det kvarvarande utrymmet uppvisa väl utbildade kristaller av bergkristaller, ametister mm. Det kan också förekomma utfyllnader av andra mineraler så som kalcit, hematit, siderit och zeoliter.

En mandel, vars ihåliga inre är klätt med kristaller, kallas med ett gammalt uttryck ur bergsmannaspråket för drus eller numera också för geod.

En av de bästa kortfattade redogörelsen finns publicerad i en liten färggrann bok på engelska som heter kort och gott ”AGATES” och är publicerad av the British Museum (Natural History), Cromwell Road, London SW7 5BD, England år 1989 ISBN 0-565-01100-6. I texten ovan och i det följande skall vi följa redogörelsen i boken ”AGATES” dels ordagrant och dels fritt översatt. Bildillustrationerna är hämtade från boken.

Teorierna är många och sönderfaller i huvudsak i två grupper. En grupp anser att agaterna bildats genom att kiselsyrerika lösningar trängt igenom väggarna och långsamt omkristalliserats till kalcedon, som är en mikrokristallin variant av kvarts.

Agaten byggs på  så sätt upp stegvis genom att nya lösningar tillförs och i slutändan lämnar dessa lösningar agaten då kiseln deponerats i hålrummet. Teorin kallas har kallats för ”In och ut teorin”.

En annan variant på samma tema är att vissa ”forskare” haft svårt att acceptera att förbrukade lösningar kan lämna agathåligheter trots att de tidigare bildade lagren har klätt dess inre väggar med kompakt kristalliserat material, vilket är ogenomträngligt. De föreslår i stället att det bildas ett kompakt silikatgel, vilken förblir kvar i gashåligheten. I varje gashålrum skapas sedan en unik miljö där gelen genomgår en ombildning, där olika kemiska faser separeras ut genom diffusion, och så småningom utkristalliseras i form av symmetrisk växande band av kalcedon eller kvarts eller båda. Denna teori kallas ”In och sortera ut teorin”.

Det finns många varianter på teorierna ovan men ingen har kunnat slutgiltigt förklara allt och därför har ”In och sortera ut teorin” utvecklats vidare och som de andra, baserats till viss del på gissningar eftersom det finns vissa fenomen vid tillkomsten som fortfarande är svårförklarade. De är i huvudsak relaterade till silikongelens fysikaliska och kemiska processer i ett slutet rum, vilka är svåra att studera experimentellt. Redogörelsen nedan skall med text och bilder försöka visa den nyare teorin.