Balberget Västerbotten

REGIONAL GEOLOGI.
VÄSTERBOTTENS GEOLOGI

ÅNGERMANBALEN - BALBERGET & HÖGÅS

Kartblad Bjurholm 1:250 000. Blad 20J

Bergmassivet Ångermanbalen, som är belägen strax väster om Bjurholm i Västerbotten, är en lagrad intrusion av gabbro där man inte lyckats hitta någon väldefinierad ultrabasisk zon. Berget sträcker sig ungefär 6 km ostvästlig riktning och har största bredd på 3,9 km. De mörka bergarternas förmåga att uppta och spara värme gör, i kombination med höga kalcium och magnesiumhalter, att berget ställvis kan uppvisa imponerande förekomster av bla. orkidéer, få främst nattviol och mariehand.
Ångermanbalen är även känd som den nordligaste naturliga växtplatsen för hassel i Sverige.

Lite geologi.

Den lagrade intrusionen tänks ha intruderat i kontakten mellan två bergartsled. Det underliggande ledet utgörs av ett mycket ljust metasediment med rikliga inslag av bandad amfibolit. Det överliggande ledet består av den för östra Västerbotten typiska migmatitiserade paragnejesen, som här övervägande är magnetisk- och grafitförande. I sydväst begränsas intrusionen av en medelkornig rödaktig granit. Bergartskontakten, som går längs dalgången vid Balsjön verkar klart tektoniskt betingat. Graniten uppvisar tecken på att vara av tvåglimmertyp och sprickor med breda omvandlingszoner har flerstädes observerats. Ställvis kan en viss parallellorientering av en del långsträckta fältspatstavlor iakttas.

I norr begränsas massivet av typisk Revsundsgranit med upp till 5 cm långa fältspatstavlor. I blottade kontakter och i block kan ses hur graniten klipper igenom och breccierar gabbroida bergarterna. Inga som helst avkylningskontakter i graniten eller omvanlingsfenomen i gabbroiden kan makroskopiskt iakttas. Revsundsgranitens relation till den medelkorniga graniten i sydväst är okänd. Den yngsta bergarten i området utgörs av pegmatit och påträffas i de centrala delarna av massivet. Pegmatiten har en enkel mineralogisk sammansättning med fältspat, kvarts och glimmer samt ställvis svart turmalin.
Pegmatiterna har för några tiotal år sedan varit föremål för brytningsförsök, troligen enbart på fältspat. Kvaliteten är emellertid ojämn (stor skillnad i kornstorlek, skiftgranitiska sammanväxningar, biotit).

Den östra pegmatiten nås genom vägen vid sågen och är körbar fram till vägdelningen till Naturreservatet. Sedan får man ännu idag gå till fots den vänstra vägen förbi radiomasten till vägens slut där stenbrottet finns. Mineral som iakttagits där är: Kvarts som vanlig mjölkkvarts till halvgenomskinlig, samt i hålrum kan man hitta småbergkristaller, rökkvarts, mikroklin, albit. biotit, klorit, granat, columbit och beryll. Vägen upp till den västra pegmatiten ligger 1,5 km längre västerut och går upp genom hela massivet.. Ca 1,2 km norr om väg 92 går en igenväxt väg in till brottet. Den är ganska lång men i gott skick. Själva pegmatiten ligger på en bergshylla och nedanför ligger gott om sprängmaterial. Mineralsammansättningen är av samma slag som den östra. Vad som här är anmärkningsvärt är den höga kvalité på rökkvartsen som ställvis är helt klar. Går att slipa och trumlas med bra rökfärg.

Mineralogisk beskrivning av bergarten.

Femton polerade tunnslip från hällar och blockprover har granskats mikroskopiskt i genomfallande och påfallande ljus. Syftet med den mineralogiska undersökningen har varit att klassificera bergarterna och klargöra uppträdandet av cumulus- och intercumulusmineral som är typiska för lagrade intrusioner.
Provens mineralsammansättning framgår nedan:
Ortopyroxen, klinopyroxen, amfibol, biotit,serpentinmineral, klorit, talk, iddingsit, plagioklas, K-fältspat, epidot/zoisit, sericit, karbonat, kvarts, titanit, apatit, rutil och zirkon.
De opaka mineralerna består av magnetit, ilmenit, kromit, krom-spinell, svavelkis, kopparkis, pentlandit, magnetkis och kovellin.

Sex prover har klassifiserats som gabbro och dessa visar ofta en allotriomorf granulär textur. Endast i två prover har en misstänkt adcumulat plagioklas observerats. SGU Rapport PRAP 85008. B.Filén och M Ekström

VÄGSKÄRNING HÖGÅS.

Vid sprängningsarbeten genom berghällen strax före fastigheterna i Högås när man kommer från Bjurholm på väg 92 mot Fredrika hittades en sprickzon innehållande ett grönt mineral.
Sprickzonen hade en bredd på 1-5 cm och det ljusgröna mineralet uppvisade hård och homogen struktur. På Geografiska institutionen finns en bit av detta material identifierat som krysopras.
Röntgenanalyser som gjordes av Boliden AB på min begäran år 1985 visade inget förekomst av nickel, vilket är en förutsättning för att ett kalcedon kan klassas som krysopras.
Analysen visade: >20% kisel, järn och kalcium.
Max 5% aluminium, koppar och magnesium.
Samt spår av mangan, natrium, titan och zink.
Den gröna färgen kommer troligen från kopparn.

Vad skall man kalla mineralet? Kanske en grönaktig kalcedon. Är det möjligt att hitta något idag?
Kanske om man undersöker dikeskanten upp mot berghällen på norra och södra sidan noggrant. Men troligen är det svårt kanske omöjligt så här många år efteråt.