Berggrunden i Västernorrland

Man kan särskilja tre bergartsled. De äldsta bergarterna är graniter och urbergssediment av svekofennisk ålder, d.v.s. 1800-2200 miljoner år. De täcker den ojämförligen största arealen i länet. Yngre är graniter, diabasen och sandstenar av jotnisk och subjotnisk ålder, d.v.s. 1200—1400 miljoner år, vilka i huvudsak finns i Nordingråområdet. De yngsta bergarterna i urberget (cirka 560 miljoner år) är de alkalina bergarterna på Alnön.

För urberget gäller följande åldersschema:

Alkalina bergarter på Alnön 560 miljoner år.
Diabaser på Ulvöarna 1250.
Jotnisk sandsten i Nordingrå trol. 1300— 1400.
Subjotniska bergarter, granit och gabbro i Nordingrå, Ravlunda och på Rödön 1400 - 1600.
Revsundsgranit cirka 1800.
Härnögranit.
Migmatitisering.
Urgranit från ultrabasit till granit troligen 1900.
Naggenkvartsit.
Härnöformationen med gråvackor och grönstenar 2000-2200.
Underlag okänd

De äldsta bergarterna har under årmiljonernas lopp varit utsatta för metamorfos, en genomgripande förändring som orsakats av bl.a. höga tryck och temperaturer. Detta medför att det många gånger är svårt att fastställa deras ursprungliga natur.

Inne i en gammal geosynklinal, som täcker praktiskt taget hela Västernorrlands län, finns ofullständigt omvandlade sedimentbergarter. De består av gråvackor till 90 procent och skiffervarianter. I bättre bevarade delar av sedimentpartiet, framför allt i gråvackorna kan man urskilja en växellagning mellan grov- och finkorniga partiklar.

Skiffrarna är ett led i gråvackebildningen och är dels mörka, dels ljusa. Den ljusa muskovitförande typen dominerar, medan den mörka, grafitförande har
betydligt mindre utbredning. Det är dock jämförelsevis sällan man påträffar rena oomvandlade sediment i den gamla geosynklinalen. De har oftast utsatts för omvandling, metamorfos, och övergått i gnejser eller i s.k. Härnögranit. Man kan säga att de mindre omvandlade sedimentbergarterna flyter som flottar i ett gnejshav.

Gnejserna, som bildats under migmatitiseringen, täcker den största delen av geosynklinal området. De uppträder som sedimentgnejser med ännu ej helt omvandlat modermaterial, som ådergnejser och migmatitgnejser, där de ursprungliga sedimenten har utsatts för fullständig metamorfos. Skillnaden mellan ådergnejs och migmatitgnejs är att de senare är starkt granitblandade.
Den vanligaste utbildningen av gnejser är en väl förskiffrad bergart med riklig och väl orienterad glimmer och med omväxlande ljusare och mörkare ådror. Glimmern är vanligen biotit (mörk glimmer) som vittnar mycket lätt i denna bergart. Den får då en guldgul färg och glänser starkt i sol- eller elljus. Den vittrade glimmern än dock lätt att skilja från malmmineral, dels för att den lätt går att peta bort ur provet i tunna genomskinliga skivor och dels för att den är lättare. Om man tar den vittrade glimmern i en flaska med vatten och skakar om ordentligt, grumlar glimmerkornen vattnet medan malmkorn snabbt sjunker till botten då skakningen upphör.

Magnetkis är ett ganska vanligt mineral i gnejsen. Den gör bergarten lättvittrad. Magnetkis kan innehålla nickel. De nickelhalter, som hittills erhållits vid analysen av gnejserna har dock tidigare varit för låga för att vara av intresse ur ekonomisk synpunkt. På senare år har dock bl.a. mineraljaktsfynd visat att detta ej är fallet. Grafit förekommer ofta. Den bildar sliror om någon centimeters bredd samt smärre ansamlingar, dock utan att nå sådana mäktigheter att brytning lönar sig. Gnejsen åtföljs av pegmatiter med ibland ansenlig mäktighet.

Den grovkorniga Revsundsgraniten utbreder sig i ett 7 - 8 mil brett bälte från Hoting i nordväst till Ramsele i sydost. Revsundsgraniten har sin fortsättning dels i Jämtlands län och dels i Västerbottens län. Den utgörs vanligen av en mycket grovporfyrisk granit med 1 - 5 centimeter stora rektangulära fältspatkristaller. Färgen än vit till vitgrå men röda varianter förekommer. Revsundsgraniten är fattig på malmmineral och grusvittrar i likhet med många andra fältspatsrika bergarter. Man kan därför anta att sand- och grusjordarna i Ramsele och Fjällsjö till stor del härrör från denna granit.

I östra delen av utbredningsområdet övergår den grovkristallina bergartstypen i en mera jämn- och medelkornig variant, Härnögraniten. Denna granit, som är mörkare grå till färgen och muskovitförande, har ofta oregelbundna rester av sediment och ådergnejs i sin grundmassa. Den bygger upp ett stort antal mindre, ofta vackert rundade bergmassiv utanför Revsundsgranitens område. Bergarten anses ha bildats genom uppsmältning av sediment från geosynklinalens bottenpartier. Den förekommer i flera varianter. Det svartglänsande mineralet turmalin förekommer här i större utsträckning än i områdets övriga bergarter. Ehuru oregelbundet finns Härnögraniter främst i området mellan Härnösand och Örnsköldsvik samt västerut mellan Bispgården och Aspeå.

De jotniska och subjotniska bergarterna i landskapet har i huvudsak sin utbredning inom några kustsocknar. Hela berggrunden i Nordingrå liksom delar av berggrunden i Ullånger, Vibyggerå och Nätra socknar är av jotnisk ålder.

Det subjotniska peneplanet, d.v.s. den berggrund, som underlagrar de jotniska och subjotniska bergarterna, består av granit och gabbro. Bergarternas ålder är ännu osäker, men åtminstone graniten antas vara cirka 1400 miljoner år. Den är av rapakivityp med stora fältspatskristaller och är vackert rödfärgad. Rapakivigraniten är en av de yngsta kända prekambriska graniter, och den förekommer i vårt land förutom i Västernorrland även i Gävletrakten.

I övergångszonen mellan den subjotniska graniten och den äldre berggrunden längre in i landet, framför allt i Ullånger, Vibyggerå och Nätra socknar, uppträder mäktiga pegmatitgångar. Fältspat- och kvartskristallerna i pegmatiten blir ofta decimeterstora eller ännu större.

De egentliga bergarterna av jotnisk ålder är dels av vulkanisk dels av sedimentär karaktär. De består å ena sidan av diabaser och basalter och å andra sidan av sandstenar, som stundom är mycket kvartsrika.

Den cirka 60 meter tjocka sandstenen i de centrala delarna av Nordingrå är täckt av olivindiabas av Åsbytyp. Diabasen täcker sandstenen i horisontella bäddar eller skär in i sandstenen genom gångar av varierande tjocklek. Den har ställvis anrikats på värdefulla grundämnen såsom järn, titan och vanadin. Därtill förekommer mineral som pyroxen och fältspat i tämligen stor mängd. Det är de ljusa och långsträckta fältspatskristallerna, som ger diabasen dess karakteristiska sicksackmönster.

Diabasen går huvudsakligen i dagen på ställen som på Ulvöarna och några omgivande öar samt i Näske- och Skuleområdet, i söder inom stora delar av Nordingrå socken med fortsättning i Noraströms norra delar samt på den något avskilt belägna Storön i Storfjärdens utlopp. De taffelformade, oftast mäktiga diabasbergen med sina tvärstupande sidor och kubiska förklyftning, vilken givit upphov till bl.a. en mångfald vackra ravinen och terasser, ger kustområdet dess egenart och naturskönhet.

Sandstenen, som underlagrar diabasen, går i dagen på tämligen få ställen. Här och var kan man i skärningar och erosionsbranter tydligt se hur diabasen överlagrar sandstenen. De olika skikten framträder speciellt tydligt i partier med branta stränder, t.ex. på Ringkallen och på Storön.

Sandstenen täcker ett större sammanhängande område i södra delen av Nordingrå socken. Den ligger där exponerad i ett 2 - 3 kilometer brett bälte mellan diabasen och den subjotniska gabbron. Inte sällan uppvisar sandstenen på skiktytorna mycket vackra böljeslagsmärken. Färgen är ofta röd, men även grå varianter förekommer. Det finns en mycket kvartsrik variant i området som benämns kvartssandsten (ibland felaktigt kvartsit).

En lokal granitintrusion på gränsen mellan Jämtland och Ångermanland tycks också vara av subjotnisk ålder. Den sträcker sig från trakten av Ragunda ett par tiotal kilometer i nordostlig riktning in i Ångermanland och kallas Ragundamassivet. Det består av rapakivigranit samt gabbro och syenit. I de övre delarna av Rågundamassivets centrala del, som har en mäktighet av 300 - 400 meter, överväger granit-syenit. I de lägre delarna dominerar däremot gabbro.

REGIONAL GEOLOGI.

VÄSTERNORRLANDS GEOLOGI


Smedsgården som visar Sövit och smala gångar av magnetit, wollastonit, röd trakyt och glimmer.	Cancrinit är en omvandlingsprodukt av nefelin och bildar oftast gula oregelbundna klumpar.