REGIONAL GEOLOGI.

VÄSTERNORRLANDS GEOLOGI

Västernorrland indelas i urbergsområdet, som upptar den ojämförligt största ytan, samt fjäll- och fjällranden inom Tåsjöområdet.

Fjällen och fjällranden

Landskapets nordvästligaste del, d.v.s. Tåsjö socken, uppbyggs av bergarter, som helt skiljer sig från berggrunden i övriga delar av länet. Tåsjö, som sträcker sig in i fjällranden, har bl.a. de enda fossilförande sedimentbergarterna i länet. För att få ett begrepp om utbildningen av denna sedimentberggrund måste man kanske knyta an något till fjällkedjans uppbyggnad.

Anmärkning. Tåsjö och Fjällsjö socken flyttade 1952 till Jämtlands län. Kartan ovan är korrekt enligt kartverket.

Tåsjö i texten avser inte en ort utan ett geologiskt område som täcker två län. Orten där texten på kartan står finns orten Junsele.

Fjällkedjan inom den svenska landgränsen utgörs av en serie överskjutningar, s.k. skållor. Man kan i stort särskilja tre olika skållor. De benämns den undre, mellersta och övre skållberggrunden. Det är den understa skållan, som ligger längst i öster och som utgör berggrund i större delen av Tåsjö socken.

Norr om Tåsjö samt längs sjöns södra strand är den kaledoniska berggrunden bort—eroderad. Den underliggande eokambriska bergytan har på så sätt blottlagts. Ytan utgörs av grova sandstenar, som till stor del består av ofullständigt vittnade avlagringar. De innehåller en anmärkningsvärd hög halt av fältspat. Dessa sandstenar kallas för sparagmiter. De antas ha bildats under förhållanden, som gynnade snabb erosion och sedimentation. Därvid uteblev en genomgripande nedbrytning och sönderdelning av vittringsprodukterna. Samma processer sker i nutiden främst på kalla och tempererade delar av jordytan. Det är därför sannolikt att dessa sparagmiter bildats under likartade förhållanden. Att det var kallt, kanske t.o.m. istid, har man belägg för då man bl.a. hittat tillit, d.v.s. förstenad morän, i anslutning till sparagmiten. En mycket kvartsrik sandstensvariant, som benämns Strömskvartsit, förekommer i stora områden på gränsen mellan Lappland och Ångermanland norr om Tåsjön. Bergarten uppträder av en i ett något mindre parti mellan Tåsjön och Flåsjön. Åldersmässigt torde Strömskvartsiten höra till eokambrium.

De egentliga kaledoniska bildningarna, som är yngre än sparagmiterna, är sandstenar och skiffrar. De intar de centrala delarna av Tåsjö socken och går i dagen längs Tåsjöns nordöstra strand. De är alla från kambrosilurisk tid, d.v.s. bildade för cirka 450 - 600 miljoner år sedan och tillhör således den yngsta bergskedjeveckningen i vårt land.

I ravinen, som vetter mot Tåsjön, kan man på ett flertal ställen se hur de sedimentära lagerserierna växlar. I partier där sandsten och skiffer ligger i anslutning till varandra kan man tydligt se skillnaden på de båda bergarterna. Sandstenen, som är av kambrosilurisk ålder, har gråvit färg och innehåller ofta höga kvartshalter. Skiffrar, som tillhör samma tid, är mörka, inte sällan svarta. De har genomgående hög halt av bitumen (organiska ämnen) och kan närmast betecknas som alunskiffrar. I dessa skiffrar påträffar man ibland lämningar eller fossil av den dåtida primitiva faunan. I alunskiffrarna finns orsten, en slags kalksten som ligger som linser i skiffrarna. Dessa orstenar för fossil av en kräftdjursgrupp, som kallas trilobiter. Man har funnit cirka 10 trilobitarter i Tåsjöområdets kambrosiluriska avlagringar.

Eftersom vissa arter och grupper uppträder talrikare i vissa lagerföljder har de fått ge namn åt dessa lager. Inom området finns lager från mellankambrium och en stor del av ordovicium. Samtliga dessa lager innehåller trilobiter. Området uppvisar dock en stark lagerväxling och ännu återstår mycket att utforska.