New IMA Minerals 2005

Lapis, årgång 30. Januari 2005

Lindbergit, IX/A.1-55 oxalat
Mn²⁺[C₂O₄] • 2 H₂Omonoklin

Lindbergit är pärlvit, har glasglans, hårdhet 2,5 och vit streckfärg. Densiteten är 2.10 g/cm3. Detta vattenhaltiga manganoxalat är en ny företrädare för de organiska mineralen. Lindbergit är Mn-analogen till humboldtin (Fe) och till glushinskit (Mg), med vilken lindbergit kan bilda blandkristaller. Lindbergit är redan känd från flera fyndplatser, dock bara i ytterst små mängder. Typlokalitet är Mina Boca Rica, en fosfatpegmatit vid Sapucaia do Norte, provinsen Galilèia, Mina Gerais i Brasilien. Ytterligare fyndplatser är manganförekomsten Parsettens och Falotta i Graubünden i Schweiz, Lecht Mines i Banffshire, Skottland, fosfatpegmatiten i Morefield, Amelia County i Virginia, Grube Clara i Schwarzwald, Tyskland, och Ortenberget vid Offenburg i Tyskland.
På prover från Gremmelsbach vid Triberg i Tyskland uppkom detta manganoxalat troligen som konstprodukt, när limoniserade stuffer renades med klöversalt.
I Boca Rica bildar lindbergit - som här uppkom genom reaktion mellan humussyror och manganfosfater - finbladiga, platta aggregat (<1 mm) och kortprismatiska kristaller (<0.3 mm), vilka är pseudomorfoser efter ortorombiskt, färglöst manganoxalat – Mn22+[C2O4] • 3 H2O. Följeslagare är stråliga, bruna massor av bermanit med rockbridgeit och frondelit, samt triphylin, fosforsiderit, strengit, cyrilovit, tavorit, reddingit, heterosit och laueit.
Ur kvartssprickor i braunitmalm från Falotta kommer spetstavliga, mjölkiga lindbergitpseudomorfoser av upp till en millimeters längd. Lindbergit är genomlysbar, lätt söndersmulande, men visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar geologen Marie Luise Lindberg-Smith (*1918), som har beskrivit ett flertal fosfatmineral från det 5 km söder om Boca Rica liggande dagbrottet Sapucaia.

Kokchetavit, VIII/J.6-15 silikat
K[AlSi₃O₈] hexagonal

Kokchetavit är färglös, har glasglans och vitt färgstreck. Densiteten är 2.45 g/cm3. Detta mycket sällsynta kalium-alumosilikat är en ny, strukturellt med cymrit besläktad högtryckplymorf ur kalifältspaträckan från den mikrodiamantförande gnejsen ur försöksgruvan Kumdy-Kol i Kokchetavmassivet, norra Kasakstan.
Kokchetavit bildar med silikatglas och cristobalit tallösa, ytterst små (~0,005 mm), endast i elektronmikroskop synliga inneslutningar i diopsid-hedenbergit-grossularfels. Denna ultrahögtrycksbergart kristalliserade vid 900-1100 °C och 58-56 kb tryck i ett djup mellan 180 och 200 km. Namnet syftar på fyndregionen.

Dellaventurait, VIII/F.8-120 amfibol
(Na,K)Na₂LiMg(Mn³⁺,Fe³⁺)2Ti⁴⁺[O|Si₄O₁₁]₂ monoklin

Dellaventurait är rosa till röd, har glasglans, hårdhet 5 och blekrosa streckfärg. Densiteten är 3,18 g/cm3. Denna nyupptäckta företrädare i amfibolgruppen innehåller rikligt med litium, mangan och titan. Den sällsynta oxiamfibolen är släkt med alkalihornbländen i kornit-obertiiträckan. Dellaventuarit härstammar från mangangruvan Kajlidongri i distriktet Jhabua, Madhya Pradesh i Indien. Yngre, pegmatitiska kvarts-albitgångar med finkornig ägirin-augit, leakeit och kornit genomsätter här regionalmetamorfa, kvartsitiska manganmalmslager av braunit, jakobsit och spessartin. I gångar överväxer dellaventuariten ägirin-augit i form av upp till 5 mm stora korn. Dellaventuarit är genomlysbar, spröd och i polariserat ljus starkt pleokroistisk i färgskalan från blekbrunt till mörk rödbrunt. Den visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras professor Giancarlo Della Ventura från universitetet i Rom, specialist på kristallkemi hos amfiboler.

Gjerdingenit-Mn VIII/E.7-80 silikat
(K,Na)₂(Mn²⁺,Fe²⁺)(Nb,Ti)₄[(O,OH)₂|Si₄O₁₂]₂ • 6 H₂O monoklin

Gjerdingenit-Mn är orangegul till brungul, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,93 g/cm³. Detta vattenhaltiga kalium-mangan-niobsilikat av typen [Si₄O₁₂]₈-, är en nyupptäckt, ytterst sällsynt företrädare för labuntsovitgruppen. Typlokalitet är Gjerdingselva vid Lunner i Oppland i Osloregionen. I miaroler från albitrik natrongranit bildar gjerdingenit-Mn listformiga, plattprismatiska kristaller upp till 3 mm. Gjerdingenit-Mn sitter ofta på elpidit och kan själv vara övertäckt med en skorpa av finkristallin, vit ralstonit. Gjerdingenit-Mn är analog till gjerdingenit-Fe och förekommer också tillsammans med den, men den senare har då generellt blekare färg. Vidare följeslagare är kvarts, albit, ortoklas, aegirin, kupletskit, janhaugit, pyroklor, monazit-(Ce) och molybdenit. Gjerdingenit-Mn är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus är gjerdingenit-Mn lätt pleokroistisk i färgskalan från gulaktigt brunt till färglöst. Namnet syftar på typlokaliteten och den kemiska sammansättningen.

Cadmoindit II/D.1-95 sulfid
CdIn₂S₄ kubisk

Cadmoindit är mörkbrun till svart, har diamantglans, hårdhet 4 och brun streckfärg. Tätheten är 4,86 g/cm³. Denna nya, extremt sällsynta kadmiumindiumsulfid i linneitgruppen har spinellstruktur. Mineralet härstammar från vulkanen Kudriavy på ön Iturup i Kurilerna i Rysslands Fjärranöstern. På högtemperaturfumaroler vid vulkanen Kudriavy avsattes världens största anrikning av rheniumsulfid. Cadmoindit uppstod vid en temperatur i skiktet 450 - 600º C i furmarolsprickor som ytterst små, genomlysbara oktaedrar (<0,15 mm) med trekantigt graderade tillväxtytor. Följeslagare är kornig pyrit och sexkantiga, genomlysbara wurtzitskivor samt finbladig rheniumsulfid (rehniit), greenockit och Cd-Pb-Bi-sulfosalter från lillianiträckan. Cadmoindit är på polerad yta (påljus) grå med tydliga, brunröda innerreflexer. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och på släktskapet med indit.

Grenmarit VIII/C.13-05 gruppsilikat
(Na,Ca)₄(Mn,Na)(Zr,Mn)₂(Zr,Ti)[(O,F)₂|Si₂O₇]₂monoklin

Grenmarit är gulaktigt brun till mörkbrun, har glasglans och hårdhet 4,5. Streckfärgen är blekt gulaktigt brun. D=3,49 g/cm³. Den är ett nytt, extremt sällsynt alkali-mangan-zirkonium-gruppsilikat, en ny företrädare i seidozeritgruppen. Detta mineral härstammar från en syenitpegmatitgång i östra delen av Vesle Arøya i Langesundsfjord i Norge. Inväxt i mikrolin och finkornig albit bildar grenmarit utsträckta, platta, efter [010] räfflade och ofta lätt böjda kristaller upp till 1 cm långa. Följeslagare är aegirin, biotit, nephelin, astrophyllit, låvenit, katapleit, leukophan, pyrochlor och fluorit. Grenmarit är genomlyslig, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus visar sig en pleokroism i färgskalan från färglöst till ljusbrunt. Namnet syftar på den gamla nordiska beteckningen ”Grenmar” för Langesundsfjorden

Kaliumarfvedsonit VIII/F.8-157 amfibol
KNa₂Fe₄²⁺Fe³⁺[OH|Si₄O₁₁]²⁺ monoklin

Färgen är svart eller mörkt blågrön, ibland blågrå. Kaliumarfvedsonit har glasglans, hårdhet 5,5-6 och blekt, blåaktigt vit streckfärg, D=3,39 g/cm³. Detta nya alkalijärnhornblände tillhörande amfibolgruppen är, som kaliumanalog till arfvedsonit (engelska: potassicarfvedsonit), relativt starkt anrikat i några alkalipegmatiter. Typlokalitet är Ilimaussaq i södra Grönland. Ytterligare fyndplatser ligger i området Lovozero och Chibiny på Kolahalvön. Kaliumarfvedsonit (KA) bildar stängelaktiga till nålaktiga kristaller som kan likna aegirin (denna är dock, om den finns, alltid äldre). Kaliumarfvedsonit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus visar sig en stark pleokroism i färgskalan från blåaktigt grönt eller grågrönt till grönaktigt brunt. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och på släktskapet med arfvedsonit.

Maikainit II/C.10-50 sulfid
Cu₁₀(Fe,Cu)₃Mo(Ge,As)₃S₁₆ kubisk

Maikanit är gulaktigt grå, har metallglans, hårdhet 4, spaltbarhet fattas.
D=4,45 g/cm³.

Ovamboit II/C.10-55 sulfid
Cu₁₀(Fe,Zn,Cu)₃W(Ge,As)₃S₁₆ kubisk

Ovamboit är rödaktigt grå, har metallglans, hårdhet 4, spaltbarhet fattas.
D=4,73 g/cm3.

Dessa två extremt sällsynta koppar-järn-germaniumsulfider med molybden respektive wolfram kan fullständig blandas med varandra (Mo 1 W) och räknas strukturellt till colusit-germanitgruppen. Båda dessa mineral har hittats, malmmikroskopiskt små, i sulfidfyndigheten Maikain i Kasakstan och i sulfidfyndigheten i Tsumeb i Ovamboland, Namibia. Maikainit bildar rundade korn (<0,15 mm), men förekommer även i form av ett tunt skikt som har lagt sig som belägg rund mineralet colusit. Från fyndplatsen i Tsumeb känner man till ovamboit där kärnor från ovamboit är intimt sammanväxta med det gallitförande mineral germanit. Maikainit och ovamboit är båda opaka, spröda, och visar på polerad yta vid påljus ljusgul till grågul respektive vitaktigt gul till rosagrå färg. Båda namnen syftar på typlokaliteten.

Riomarinait, VI/B.15-20 sulfat
Bi[OH|SO₄] • H₂O monoklin

Riomarinait är beigevit till grå, har glasglans, hårdhet 2-3, och streckfärgen är vit till ljusgrå. D=4,80 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta wismutsulfat är kemiskt släkt med cannonit. Riomarinait härstammar ur den gamla brytningen i den 1982 stängda järnmalmsgruvan Rio Marina, som ligger på ön Elbas ostkust. Här bröts under 40-talet i en skärpning en liten pyritlins med inväxta wismutstänglar och sekundära wismutmineraler. Ytterligare prover levererades från en fyndplats i norra delen av gruvan Falcacci i början av 1990.
Riomarinait bildar på vittrad pyrit genomlysbara, cellig-truviga skorpor av upp till flera millimeters storlek, tätt sammanväxta med pulvrig bismoclit (som pseudomorfos efter bismutinit-stänglar). Sällsynt förekommer små, kulformiga aggregat, sammansatta av ytterst små, flacka nålar (<0,06 mm långa, utsträckta efter c-axeln). Därtill kommer druvig, grå cannonit, anglesit och jordig, vitaktigt gul hydronium-jarosit (samt rödbrun plumbojarosit, natrojarusit, jarosit, gips och goethit-limonit). Riomarrinait är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I kallt vatten är detta mineral olösligt, och mineralet angrips knappast ens av ättiksyra. Saltsyra upplöser däremot snabbt riomarinait. Namnet syftar på typlokaliteten.

Rudenkoit, VIII/G.7-50 silikat
Sr₃Al₃[Cl₂|(OH,O)₈|(Si,Al)₄O₁₀] • H₂O monoklin

Rudenkoit är sidenvit, har glas- till sidenglans, hårdhet 1,5, och vit streckfärg. D=3,17 g/cm³. Den är ett nytt, vattenhaltigt strontium-aluminium-skiktsilikat, som kommer ur grossular-wollastonitskarnet från flogopitfyndigheten Emeldjak i Aldanmassivet i södra Jakutien i Ryssland. I druser av en prehnitiserad pyroxen-skapolit-kalksilikatbergart med kalcit, spinell, apatit och diopsid sitter den extremt sällsynta rudenkoiten fritt på prehniten i form av upp till 7 mm stora, druviga, klumpartade aggregat. Dessa rudenkoitaggregat består av genomlysliga, böjliga, efter [100] utsträckta, fibriga kristaller som är olösliga i saltsyra. Namnet hedrar mineralogiprofessorn Sergej Aleksandrovich Rudenko (1917-1992) från St. Petersburger Bergbauinstitut, specialist på alkalipegmatiter och silikatbergarter.

Skaergaardit, I/A.14-100
PdCu kubisk

Skaergaardit är stålgrå med bronsfärgad ton, har metallglans, hårdhet 4,5, svart streckfärg och D=10,64 g/cm³. Denna nyfunna, mycket sällsynta intermetalliska palladium-kopparlegering är Pd-analogen till hongshiit (trigonal), vilken den strukturellt liknar och med vilken den kanske åtminstone begränsat är blandningsbar (upp till 30 At. % Pt för Pd)*. Dessutom är ringa järnhalter typiska (Fe0,1-0,2 för Cu).
Typlokalitet är den zonara Skaergaard-intrusionen nära Kangerdlugssuaq i östra Grönland. I polymineraliska malmkorn från en gabbro sitter skaergaardit som ytterst små korn (<0,1 mm), mikroskopiskt sammanväxta med bornit, chalkosin, digenit, kopparkis, koboltpentlandit, keithconnit, zinkblände, vasilit, zvyagintsevit och diverse Pt-Fe-Cu-Pd-legeringar. Skaergaardit är opak, har duktilitet, dvs. kan omformas utan att brista, och visar på polerad yta (påljus) krämvit färg. Namnet syftar på typlokalen.
)* Tillägg: Även från fyndigheten i Konder i Jakutien känner man till platinhaltig PdCu, som där förekommer som korn och skorpor av upp till 0,5 millimeters tjocklek, sittande på platinkristaller.

Dellaventurait, VIII/F.8-120 amfibol
(Na,K)Na₂LiMg(Mn³⁺,Fe³⁺)2Ti⁴⁺[O|Si₄O₁₁]₂ monoklin

Dellaventurait är rosa till röd, har glasglans, hårdhet 5 och blekrosa streckfärg. Densiteten är 3,18 g/cm3. Denna nyupptäckta företrädare i amfibolgruppen innehåller rikligt med litium, mangan och titan. Den sällsynta oxiamfibolen är släkt med alkalihornbländen i kornit-obertiiträckan. Dellaventuarit härstammar från mangangruvan Kajlidongri i distriktet Jhabua, Madhya Pradesh i Indien. Yngre, pegmatitiska kvarts-albitgångar med finkornig ägirin-augit, leakeit och kornit genomsätter här regionalmetamorfa, kvartsitiska manganmalmslager av braunit, jakobsit och spessartin. I gångar överväxer dellaventuariten ägirin-augit i form av upp till 5 mm stora korn. Dellaventuarit är genomlysbar, spröd och i polariserat ljus starkt pleokroistisk i färgskalan från blekbrunt till mörk rödbrunt. Den visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras professor Giancarlo Della Ventura från universitetet i Rom, specialist på kristallkemi hos amfiboler.

Eyselit, IV/F.17-50 hydroxid
Fe³⁺Ge₃⁴⁺O₇(OH) ortorombisk

Eyselit är beigegul till brungul, har glasglans, hårdhet 1-2 och brunaktigt gul streckfärg. Denna nya järngermaniumhydroxid liknar kemiskt stottit. Den extremt sällsynta eyseliten har hittills hittats bara på ett enda prov av omvandlad germaniummalm, som bärgades redan under 1960-talet i Tsumeb Mine i Namibia. Det enbart 3,5 x 2,3 x 1,6 mm stora stycket av renierit-germaniummalm med något tennatit innehåller en 4 x 4 mm stor, delvis med finkristallin eysilit besatt drus. Eyseliten bildar ytterst små, utsträckta, genomlysbara blad (<0,02 mm x 0,01 mm). Eyselit är spröd, visar ingen pleokroism och ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras professor Walter Hans Eysel (1935-1999), specialist på kristallstrukturer hos germanater.

Hapkeit, I/A.12-35 grundämne
Fe₂Si kubisk

Denna nyupptäckta, ytterst sällsynta järn-Si-licid i gupeiiträckan räknas till de metalliska elementmineralen. Hapkeit har stålgrå färg, metallglans och densitet 6,83 g/cm3. Hapkeit har hittills bevisats enbart malmmikroskopiskt som en ytterst liten anrikning i en 0,035 (!) mm stor dammpartikel, bestående av förglasad plagioklas (”maskelynit”) som tagits från den lunara breccian ur månmeteoriten ”Dhofar 280” från Oman. Stuffen kommer alltså från månen! Följeslagare är nickeljärn och de båda järnsiliciderna FeSi och FeSi₂ , vars 1969 präglade namn fersilicit och ferdisilicit ännu inte är fastställda av IMA. Den opaka, för påljusmikroskopering polerade, gulaktigt vita hapkeiten har uppstått i lufttomt rum genom järnhaltiga gaser, vilka avsatt sig vid meteoritnedslag på månens yta.
Namnet hedrar professor Bruce W. Hapke från Pittsburgh i USA, som 1973 såsom förste forskare förutsade det gasformiga nedslaget av elementart järn på månens yta.

Jaguéit, II/A.6-25 selenid
Pd₃Cu₂Se₄monoklin

Jaguéit har krämgul färg, metallglans, hårdhet 5, svart streckfärg och densitet 8.02g/cm3. Denna nya, mycket sällsynta palladium-kopparselenid är Cu-analog till chrisstanleyit; kemiskt liknar den oosterboschit. Typlokalitet för jaguéit är den lilla gruvan El Chire, som ligger 30 km väster om byn Alto Jagúe i provinsen La Rioja i Argentina på en höjd av 3100 m över havet. Här ligger, i sandsten och konglomerat från karbontiden, världens mineralrikaste selenidfyndplatser, övervägande bundna till karbonatgångar. El Chire-gruvan öppnar en 1-6 cm tjock kalcitåder, vid vars kanter finfördelad, brunröd hematit har anrikats. I dess inre bildar selenidmalmer massiva lager och små tillplattade linser av upp till 2 centimeters tjocklek. Dessa linser består övervägande av tiemannit och naumannit samt claustalit. Jaguéit är som mycket små korn (<0,06 mm) intimt sammanväxt med kopparhaltig chrisstanleyit. Båda bildar opaka, med tanke på färgen pyritliknande kornaggregat upp till 4 x 1 mm stora, liggande i kalcitmatrix. Ytterliggare följeslagare är klockmannit, berzelianit, umangit, aguilarit, Hg-haltigt silver och två okända Ag-Hg-selenider. I vittrade delar av gången finns malakit, chalkomenit och millimeterstora guldflagor anrikade. I druser finns även molybdomenit, olsacherit och kerstenit. En andra fyndplats för jaguéit är den lilla ädelmetallfyndigheten Copper Hills i regionen East Pilbara i västra Australien. Här finns i smala kvarts-dolomit-limonitådror små, med finkorniga, svarta Pd-Pt-selenider sammanväxta malakitknölar. Även här åtföljs jaguéit av chrisstanleyit, naumannit och sekundärt bildad chalkomenit.
På polerad yta kan man inte se skillnad mellan jaguéit och chrisstanleyit. Pleokroism visar, i polariserat ljus, en färgskala från ljusbrunt till krämfärg. Namnet syftar på typlokaliteten.

Putzit, II/B.8-05 sulfid
(Cu,Ag)₈GeS₆ kubisk

Putzit är järnsvart, har metallglans, hårdhet 3-3,5 samt svart streckfärg. Densiteten är 5,79 g/cm3. Denna nya, silverhaltiga koppargermaniumsulfid är Cu-analog till argyrodit. Den högst sällsynta putziten härstammar från den gamla varpen vid Rosario-schaktet i gruvområdet Capillitas, 54 km norr om Andalgalá i nordvästra Argentina, 3240 meter över havet. Denna trakt i provinsen Catamarca är inte bara känd genom sin historiska guldgruvedrift utan är även bekant för världens största rodokrositförekomster. Områdets polymetalliska sulfidmalmer (bland annat med Cu-Pb-Zn-Fe-As-Sb-Bi-Au-Ag och Sn-W-Ge) är bundna vid eruptionskanalbreccior och malmgångar i andesitiska-ryolitiska vulkaniter från tertiärtiden. De 0,5-0,8 m mäktiga gångarna (upp till 800 m långa) fortsätter även i den omgivande paleozoiska graniten. Putzit bildar kornaggregat upp till 3 x 1 mm stora i drusig bornit-chalkosinmalm. Följeslagare är två nya Cu-Ge-sulfider, zinkblände, wittichenit, tennantit och thalcusit (!), samt hübnerit och luzonit. Putzit är opak och mycket spröd, på polerad yta (påljusmikroskopering) blekrosa till blekviolett. Med namnet hedras dr Hubert Putz, som upptäckt detta mineral.

Plumboagardit VII/D.53-85 arsenat
(Pb,Ca,La)Cu₆[(OH)₆|(AsO₄)₃] · 3 H₂O hexagonal

Plumboagardit är gräsgrön, har glasglans, hårdhet 3 och grönaktigt vit streckfärg. Densiteten är 3,74 g/cm³. Detta nya, hitintills extremt sällsynta bly-koppararsenat räknas till argarditräckan. Med dess slutH₂led argardit-(La), argardit-(Ce) och zalesiit kan plumboagardit blandas fullständigt. Plumbogardit är hittills bara känd som enkelfynd (1988) från varpen tillhörande den gamla Aitern-Südgruvan vid Schönau i södra Schwarzwald i Tyskland. Här skär en bly-zinkmalmsgång med rikligt med kopparkis igenom devonskiffer och granit. Plumboagardit, som av Walenta från början (1994) tolkades som Ca-rik, Pb-Sehaltig ”klorotil”, bildar i fluoritdruser gräsgröna nålknippor och radialfibriga sfäroider (<1 mm). Dessa sitter på blågrön krysokoll eller på låg, grön Ca-haltig konicalcit. Vidare följeslagare är kvarts och limonit. Plumboagardit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den är lättlöslig i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med agardit.

Västmanlandit-(Ce) VIII/C.23-86 silikat
Ca(Ce,La,Nd)(Mg,Fe³⁺,F²⁺)₂Al₂[(F,O)|(OH)₂|(SiO₄)₃|Si₂O₇] monoklin

Västmanlandit är mörkbrun, har glasglans, hårdhet ~6, och gulaktigt grå streckfärg. Densiteten är 4,51 g/cm³. Detta sällsynta, fluorhaltiga Cer-agnesium-lumosilikat -det är Mg-F-analogen till gatelit-(Ce) - är en ny, med dollaseit besläktad företrädare för epidoträckan. Västmanlandit-(Ce) är känd från flera skarn i Västmanland. Fyndplatserna ligger i en 80 km lång sträcka från NE till SV, vilken är särskilt rik på kalksilikater, järnmalmer och sällsynta jordartsmetaller (”Bastnäsförekomsttypen” med magnetit- amfibol- och sällsynta jordartsmetallerskarn i marmor). Enkelfyndplatser är de gamla järnmalmsgruvorna Malmkärra (typlokalitet), och Östanmossa i Norberg, samt Bastnäs och Rödbergsgruvan i Örebro. Typiska följeslagare är rödaktigt grå fluorbritolit-(Ce), blåaktigt grön serpentin, tremolit, dolomit och magnetit (Malmkärra). I områdena Bastnäs och Örebro syns grön talk, cerit-(Ce), ferriallanit-(Ce), bastnäsit-(Ce), törnebohmit-(Ce) och Cu/Bi/mo-sulfid. Västmanlandit-(Ce) har uppstått genom hydrotermal omvandling från fluorbritolit och tremolit. Västmanlandit-(Ce) bildar genomlysbara, spröda korn från 0,2-3 mm Ø, som inte utan exakt analys kan särskiljas från (ferri)allanit och dollaseit. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i en färgskala från blekgult över rödaktigt brunt till mörkbrunt. Västmanlandit-(Ce) visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig i saltsyra. Namnet syftar på fyndregionen.

Zincolibetenit VII/B.6-15fosfat
CuZn[OH|PO₄] ortorombisk

Zincolibetenit är ljust blåaktigt grön, har glasglans, hårdhet 31⁄2 och grönaktigt vit streckfärg. Densiteten är 3,97 g/cm³. Detta nyupptäckta kopparzinkfosfat är zinkanalogen till libetenit, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Den mycket sällsynta zinklibeteniten upptäcktes redan 1908 på prover från Broken Hill Mines i Rhodesia (idag Kabwe, Zambia). Kring 1920 misslyckades en kvantitativ analys på grund av att mätutrustningen exploderade, och man hade för lite substans för vidare försök. Först 1971 och 1983 hittades liknande limonitprov, med rikligt med hopeit, vid dagbrottet ”No.2”.
Zincolibetenit bildar mycket små, genomlysbara, långtavliga kristaller, som uppträder i form av enstaka solfjäderformiga till kulformade grupper (<1 mm) som sitter på färglösa hopeittavlor, på limonit eller på tarbuttit. Zincolibetenit är spröd, inte pleokroistisk och saknar fluorescens i UV-ljus, är dock löslig i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med libetenit.

Ett nytt svenskt mineral!

Holtstamit, VIII/A.8-158
Ca₃(Al,Mn³⁺)₂[(SiO₄)₂(OH)₄] tetragonal

Holstamit är blekt brunaktigt gul, har glasglans, hårdhet 5-6 och vit streckfärg. Densiteten är 3,25 g/cm³. Denna nya, ytterst sällsynta tetragonala hydrogranat är aluminiumanalog till henritermierit, med vilken den är långtgående blandbar. Typlokalitet är Wessels-gruvan, Kalahari-manganfälten, Sydafrika. I ett kalksilikatskarn med manganvesuvian och kalcit bildar holstamit upp till 3 mm stora grupper med mycket små zonara pseudooktaedrar (<0,4 mm), vilkas mörkare kärnor består av henritermierit. Materialet liknar ”grossular” respektive ”hydroxylrik andradit” (jämför Lapis 10/2002 sidan 34), som utan exakta mikrosondanalyser inte kan skiljas från holstamit. Den genomlysbara och spröda holstamiten förekommer ofta som tvillingbildning. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism med färgskala från blekt orangegult till citrongult. Holstamit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar dr Dan Holstam (f 1963) från Naturhistoriska museet i Stockholm. Dan Holstam är specialiserad på mineralogin hos manganfyndigheter av Långban-typ.

Bobtraillit, VIII/E.1-50silikat
(Na, Ca)₁₃Sr₁₁(Zr; Y, Nb)₁₄[{BSi₂O₇(OH)₂}₆|(Si₃O₉)₁₀] • 12 H₂O trigonal

Färgen är grönaktigt grå till brun; bobtraillit har glasglans, hårdhet 5,5 samt vit streckfärg. Densiteten är 3,16 g/cm². Detta nya alkali-strontium-zirkonium-borsilikat är släkt till benitoit och wadeit. Denna extremt sällsynta bobtraillit hittades i Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire, Quebec, i drusiga partier av magmatisk breccia och nefelinsyenitpegmatiter. Följeslagare är ett vitt, fibrigt burbankitmineral, grön donnayit-(Y), vit, klumpig albit, aegirin, pyrrhotin, pyrit, annit, analcim, mikrolin, ljus glimmer, gul titanit och kalcit. Bobtraillit visar typiska mörkgröna till svarta kanter, troligen genom inneslutning av finfördelad klinoamfibol. Som en sen bildning visar bobtraillit klumpiga till prismatiska, dels parallellförväxta, utsträckta kristaller upp till 2 millimeters längd, samt mycket små rosetter (<0,1 mm). Kristallerna är genomskinliga, spröda med mussligt brott, inte pleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar dr Robert J. Traill, från 1953 till 1986 chef för den mineralogiska avdelningen i Geological Survey of Canada.

Elsmoreit, IV/E.2-05 oxid
WO₃• ½ H₂O kubisk

Elsmoreit har jordigt matt, vit färg, hårdhet 3 och vit streckfärg. Densiteten är 6,02 g/cm³. Denna nya, vattenhaltiga wolframoxid är kemiskt släkt med tungstit och liknar strukturellt ferritungstit och pyroklor. Typlokalitet är tennförekomsten Elsmore, 17 km öster om Inverell, i norra South Wales i Australien. Vidare fyndplatser är skärpningen ”Wolfram Wonder” nära Cathcart och Pittong/Viktoria. Den sällsynta elsmoreiten bildas ur hydrotermal upplöst ferberit och wolframit i pegmatiten, ur kvartsgångar och muskovit-greisenzoner från granitmassiv (greisen är granit utan fältspat). I Elsmore förekommer elsmorit i kvartsdruser som pulveraktiga massor tillsammans med sekundär scheelit. Följeslagare är betpakdalit, bismit, bismutit, bismutostibiconit, brochantit, koechlinit, metazeunerit, farmakosiderit, barium-farmakosiderit, powellit, roosevelit och skorodit. Elsmoreit är transparent, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen.

Kudriavit, II/E.30-45 sulfosalt
(Cd,Pb)Bi₂S₄ monoklin

Kudriavit är mörkt rödaktigt grå, har metallglans, hårdhet 3,5 och svart streckfärg. Densiteten är 6,58 g/cm³. Detta nya, blyhaltiga kadmium-vismut-sulfosalt med pavonitstruktur liknar kemiskt krupkait-lillianiträckan. Den ytterst sällsynta kudriaviten härstammar från vulkanen Kudriavy, som ligger på ön Iturup på Kurilerna i fjärran östern i Ryssland (jämför Lapis 1/2000 sidan 16-20). Senast beskrivet nytt mineral därifrån är cadmoindit (Lapis 2/2005 sid. 32). Kudriavit bildades vid temperaturen ~400°C i furmarolsprickor som listformiga, längsräfflade, virrvarrbladigt anordnade tavlor och ihåliga skelettkristaller (<0,4 mm). Typiska följeslagare är kornig pyrit, tunnbladig cannizzarit, brun, genomlysbar greenockit och gediget svavel. Kudriavit är opak, mycket spröd och i slipprov (påljus) tydligt anisotrop. Namnet syftar på typlokalen.

Manganilvait, VIII/C.10-30 silikat
Ca₂(Mn²⁺,Fe²⁺)Fe²⁺Fe³⁺[O|OH|Si₂O₇] monoklin

Manganilavait har svart färg, glasglans och hårdhet 5,5-6. Streckfärgen är brunaktigt svart till svart. Densiteten är 3,92 g/cm³. Detta nya kalcium-mangan-järngruppsilikat är mangan^(II)analog till ilvait, med vilken den bildar en avbrottslös blandkristallräcka. Manganilvait förekommer relativt rikligt på bly-zinkförekomster som är bundna vid marmor. Redan nu känner man till följande fyndplatser:
Ossikovo (typlokalitet), Mogilata och Sharenka i reviret Madan, samt Govedarnika och Lakavitsa nära Laki, samtliga i centrala Rhodopebergen i Bulgarien.
Järnrik manganilvaite hittades, bredvid ilvait, på följande fyndplatser:
Campiglia Maritima (brytning Temperino) samt Oridda och Perda Niedda på Sardinien, Italien, Konnerud i Norge, Dalnegorsk i fjärran östern i Ryssland (kristaller till över 2 cm), Broken Hill i Australien, Ban Ban i USA i Groundhog Mine, Mexiko.
Typiska följeslagare är manganrika klinopyroxener ur följande räckor: hedenbergit-johannsenit, cummingtonit-grunerit samt ferroaktinolit. Vidare följeslagare är manganhaltiga klorider, rodonit, bustamit, pyroxmangit, zinkblände, kvarts och kalcit.
Manganilvait från revideret Madan är brunröd, kantgenomskinlig till opak, spröd och visar röda innereflexer. Manganilvait bildar cm-stora, grovkorniga massor (som förtränger pyroxen) eller sitter i kalcit som längsräfflade, utsträckta, dipyramidal-prismatiska kristaller, som kan blir 1-2 mm långa. Manganilvait visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i saltsyra till en geleaktig massa. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med ilvait

Makarochkinit, VIII/F.14-33 silikat
(Ca,Na)(Fe²⁺,Mg)₄Fe³⁺Ti[O₂|Be(Si,Al)₅O₁₈] triklin

Makarochkinit är svart, har glasglans, hårdhet 5,5-6 samt grönaktigt svart streckfärg. Densiteten är 87-3,93 g/cm³. Detta nya alkali-järn-titan-beryllosilikat från aenigmatitgruppen är inte, som hittills antagits, identiskt med högtuvait. Materialet från typlokaliteten, en granitpegmatit vid Ishkulsjön i Ilmen, berglandskapet i södra Ural, förekommer i sällskap med danalit, fenakit, titanit, ferro-edenit, hastingsit, biotit, ilmenit, magnetit, ferrocolumbit, fergusonit-(Y) och samarskit-(Y). Denna sällsynta makarochkinit bildar opaka och spröda, upp till 5 cm stora massor, vars ojämna till mussliga brott skiljer sig från liknande amfiboler respektive högtuvait. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från grönaktigt till rödaktigt brun. Makarochkinit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den ryske kemisten och mineralogen Boris A Makarochkin (1907-1988), som samlade in det nya mineralet och 1955 beskrev detta som ”amfibol”.

Mazzettiit, II/B.10-05 tellurid
Ag₃HgPbSbTe₅ ortorombisk

Mazzettiit har blygrå färg, metallglans, hårdhet 3-3,5 samt svart streckfärg. Densiteten är 9,04 g/cm³. Denna nya silvertellurid med kvicksilver, bly och antimon är kristallkemiskt nära släkt med petrovicit. Den hittills extremt sällsynta mazzettiiten kommer från Findley Gulch i östra delen av San Juan Mountain, Saguache County, Colorado. Av mazzettiit har hittills bara hittats ett enda prov, som 1991 inköptes av Mineralogisches Institut Bryssel av den franske samlaren Georges Vanacker som ”empressit”. Mazzettiit sitter som korn av upp till 0,2 millimeters längd i en kvartsgång, tätt sammanväxta med altait och blyglans.
Mazzettiit är opak och spröd, på polerad yta (påljusmikroskopering) ljusgrå, och visar lätt pleokroism i färgskalan från grönaktigt grå till blåaktigt grå. Med namnet hedras Giuseppe Mazzetti (1942-2003), föreståndare vid Naturhistoriska museet, universitetet i Florens.

Mazzit-Na, VIII/J.26-85 zeolit
Na₄[Al₄Si₁₄O₃₆] • 15 H₂O hexagonal

Mazzit-Na är färglös till vit, har glasglans till sidenglans, samt vit streckfärg. Densiteten är 2,16 g/cm³. Denna nya, mycket sällsynta fiberzeolit härstammar från bottnen av dagbrottet i U.S. Borax Mine nära Boron, Kalifornien, som är typlokalitet. I basaltdruser i Saddle Back, som ligger under boratförekomsten, bildar mazzit-Na hårformiga nålar av upp till 2 millimeters längd (max till och med upp till 1,5 cm), som liknar mordenit. Dessa druser är beklädda med järnhaltig saponit. Zeolitparagenesen omfattar, förutom mazzit-Na, även phillipsit-Na, gmelinit-Na, mordenit, klinoptilolit-Na, chabasit-Na, heulandit-Na och analcim. I motsats till mordenit och ulexit, som kan förekomma i samma druser, har mazzit-Na böjliga nålar. Mazzit-Na visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med hittills känd magnesiumrik mazzit från Mont Semiol, Frankrike, vilken har fått det nya namnet mazzit-Mg.

Milotait, selenid
PdSbSe kubisk

Denna nya, palladium-antimonselenid är en ny, högst sällsynt företrädare för ullmannitgruppen. Milotait är silvergrå, har metallglans, hårdhet 4,5 och grå streckfärg. Milotait hittades i en selenidmalmåder på fyndigheten Predborice, 23 km sydost om Pribram i Tjeckien. Milotait identifierades malmmikrokopiskt i ett enda tunnslipsprov från en uranpechbländerik kalcitstuff som mycket små korn (<0,02 mm), inbäddade i eukairit och tiemannit, med ränder bestående av bornit och digenit. Vidare följeslagare är chrisstanleyit, fischesserit, tyrrellit, claustalit, chameanit, silverrik hakit och gediget guld. Milotait är opak, spröd och på polerad yta (påljusmikroskopering) vit. Namnet hedrar Milota Makovicky (*1941) från Universitet i Köpenhamn, som speciellt ägnar sig åt undersökning av platingrupp-element i sulfiden.

Niksergievit, VIII/H.24-05 silikat
(Ba,Ca)₂Al₃[(OH)₆|CO₃|(Si,Al)₄O₁₀] • 0,2 H₂O monoklin

Niksergievit är pärlvit till grönaktig vit, har pärlemoglans, hårdhet 1-1,5, och vit streckfärg. Densiteten är 3,16 g/cm³. Detta nya, karbonathaltiga barium-aluminium-skiktsilikat är nära släkt med surit och ferrisurit. Detta mycket sällsynta mineral härstammar från 400- meters nivån i bly-zink- gruvan Tekeli i sydöstra Kasakstan. Den skiktbundna malmkroppen ligger i dolomitiserad kalksten och lerskiffer, som bildades under ordovicium. I snedlöpande kvarts-kalcitådror med rikligt celsian sitter niksergievit i form av 3-5 mm långa, krökta tavlor, som kan bilda upp till 5 cm stora talkliknande, bladiga massor (mera sällan även rosettformiga kristallgrupper). Ytterligare följeslagare är dolomit, pyrit, baryt och montmorillonit. Niksergievit är genomlysbar, tämligen spröd, inte pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus och kan inte lösas i 10 % -ig, kall saltsyra. Med namnet hedras professor Nikolai Grigorievich Sergiev (1901-1960) för hans bidrag till kunskapen om Kasakstans geologi.

Vanadiokarpolit, VIII/F.3-32 ortorombisk
Mn₂²⁺V₂³⁺Al₂[(OH)₄|Si₂O₆]₂ silikat

Vanadiokarpolit förekommer i färgskalan från blekt halmgult över honungsgult till honungsbrunt, har glasglans till sidenglans, hårdhet 5-5,5 samt gulaktigt vit streckfärg. Densiteten är 3,15 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta mangan-vanadium-aluminiumsilikat är den nya V-analogen till karpolit, med vilken den ingår i en blandkristallräcka (V³⁺nAl). Vanadiokarpolit hittades i Molinello-gruvan, Ligurien i Italien som mm-tjocka ådror och i smala klyftsprickor i förkislat trä, vilka härstammande ur manganmalmförande kiselskiffer (”diaspri”). Följeslagare är mörkgrön volbortit och kvarts. Vanadiokarpolit bildar genomlysbara, fibriga (böjliga) till tunnststrängliga (spröda) kristaller upp till 1 mm långa. Vanadiokarpoliten visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en pleokroism i färgskalan från gulbrunt till gulaktigt rosa. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med karpolit.

Yazganit, VII/A.7-25 arsenat
Na(Mg,Mn)Fe₂³⁺[AsO₄]₃ • H₂O monoklin

Yazganit är brun till svartbrun, har diamantglans, hårdhet 5 samt gulaktigt grå till ljusbrun streckfärg. Densiteten är 4,18 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta vattenhaltiga natrium-magnesium-järnarsenat är kristallkemiskt nära släkt med johillerit och alluauditgruppen. Yazganit sitter fritt på stora klyftsprickor i porfyrisk andesit tillhörande det 3917 m höga vulkankomplexet Erciyes nära byn Kiranardi vid Hisarcik, prefekturen Kayseri, Turkiet. Följeslagare är hematit, tridymit, kassiterit, magnetit, auripigment och realgar. Yazganit bildar ensamma, efter c utsträckta och efter {010} flackförslitna prismer upp till 10 x 3 x 2 mm, samt grupper av kilformigt platta kristaller. Dessa är delvis sprickiga och övertäckta med amorfa, gulbruna skorpor som medelst ultraljud lätt kan avlägsnas. Yazganit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus.I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism från färglöst till orangebrunt. Yazganit är olöslig i saltsyra. Med namnet hedras geologen dr Even Yazgan (*1943), som upptäckte detta mineral under sina arbeten för det turkiska institutet för fyndplatsforskning (MTI).

Lapis, årgång 30. November 2005

Rouxelit, II/E.33-25 sulfosalt
Pb₁₁CuHg_0,5Sb₁₄S₃₂(O,S) monoklin

Pouxelit har svart färg, metallglans och densitet 5,86 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta bly-sulfosalt är kristallkemiskt nära släkt med kobellit. Typlokalitet är Buca della Vena-gruvan nära Pietrasanta i Italien. Här bildar rouxelit upp till 2 mm långa, kaotiskt stråliga nålar i kalcitådror. Som andra fyndort blev antimonförekomsten Magurka i Slovakien känd. Här uppträder rouxelit som mikroskopiskt små kristaller, inväxta i bournonit, som i sin tur sitter på ett kvartsprov med rikligt med boulangerit, pyrit och Hg-haltig zinkblände. Rouxelit är opak, räfflad på längden, och inte pleokroistisk. Med namnet hedras Jean Rouxel (1935-1998), kemiprofessor vid universitet i Nantes.

Terlinguacreekit, III/D.6-14 halogenid
Hg₃²⁺[O₂|Cl₂] ortorombisk

Färgen är i skalan från citrongult till rödaktigt orange, mineralet har harts- till glasglans, hårdhet 1-2 och gul streckfärg. Densiteten är 9,90 g/cm³. Denna nya, mycket sällsynta kvicksilverhalogenid är kristallkemiskt nära släkt med oxihaliden pinchit. Typlokalitet är den så kallade Terry Pit i Mariposagruvan nära Terlingua i Brewster County, Texas. Andra fyndorten är McDermitt-gruvan i Humboldt County, Nevada. Här förekommer terlinguacreekit tillsammans med kleinit och kalomel i förkislade vulkaniter.
I Mariposagruvan sitter terlinguacreekit som mm-stora, tunna, genomlysbara till opaka skorpor på massiv kalcit. Dessa skorpor består av ytterst små, spröda nålar eller prismer (<0,2 mm långa). I februari 2004 bärgades även centimeterstora, pulvriga skorpor som inte är ljuskänsliga. Materialet ur McDermitt-gruvan ändrade färg från orange till svart under påverkan av ljus. Händelseförloppet sker dock även i omvänd riktning. Terlinguacreekit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Allochalkoselit, IV/K.5-80 selenit
Cu¹⁺Cu₅²⁺Pb[O|Cl|SeO₃]₂ monoklin

Allochalkoselit är mörkbrun, har diamantglans, hårdhet 3-4 och brun streckfärg.
Densiteten är 4,65 g/cm³. Denna nya, klorhaltiga koppar-bly-oxiselenit är kristallkemiskt besläktad med sophiit och gravegliait. Den högst sällsynta allochalkoseliten uppstod som fumarolmineral på den ”andra askkäglan” vid det nordliga genombrottet av den ”stora sprickeruptionen” på vulkanen Tolbachik, Kamtjatkahalvön i Ryssland. Allochalkoselit bildar mycket små, genomskinliga prismer (<0,1 mm), sammanväxta med cotunnit, sophiit, ilinskit, georgbokiit och burnsit. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism i färgskalan från ljusbrunt till rödaktigt brunt. Allochalkoselit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på skillnaden (grekiska: allos = en andra) mellan oxidationsstegen av koppar (grekiska: chalkos), och på närvaron av selen.

Birait-(Ce) VIII/C.9-70 gruppsilikat
(Mg,Fe²⁺)(Ce,La,Nd)₂[CO₃|Si₂O₇] monoklin

Birait är brun, har glasglans, hårdhet 5 och beigevit streckfärg. Densiteten är 4,76 g/cm³.
Det nya, mycket sällsynta, karbonathaltiga järn-Cer-gruppsilikatet med skiktstruktur kommer från en karbonatitgång vid floden Biraia, 150 km öster om staden Bodaibo i östsibiriska distriktet Irkutsk. I breccierad fennit bredvid karbonatiten innehåller en amfibolrik, endast 6-7 cm tjock karbonatåder, birait-(Ce) som avlånga, halvgenomlysbara och mycket spröda korn <3mm. Kornen sitter tillsammans med mycket rikligt med ferriallanit-(Ce) i Sr-Fe-haltig dolomit, baryt, tremolit-winchit och talk. Birait-(Ce) kan trängas undan av hydroxylbastnäsit-(Ce). Ytterligare följeslagare är aragonit, cordylit-(Ce/La), ankylit-(Ce/La) och daqingshanit-(Ce/La), törnebohmit-(Ce), cerit, chevkinit-(Ce), belkovit och humit, samt fergusonit-(Ce/Nd), pyroklor och monazit-(Ce). Birait är inte pleokroistiskt och visar ingen fluorescens i UV-ljus, löses dock i saltsyra och salpetersyra. Namnet syftar på typlokaliteten.

Juangodoyit V/B.5-05 karbonat
Na₂,Cu²⁺[CO₃]₂ monoklin

Färgen är lysande ultramarinblå och jordigt matt. Hårdheten är 1-2 och streckfärgen är blå. Densiteten är 2,98 g/cm³. Detta nya, sällsynta natriumkopparkarbonat är kemiskt besläktat med chalkonatronit, ur vilken den bildas genom vattenförlust. Typlokalen är Santa Rosagruvan, Iquique, Atacamaöknen, Chile. I oxidationszonen i den 1945 nedlagda silverkopparfyndigheten bärgade den inhemska bergmannen Arturo Molina i maj 2003 talrika prover med juangodoyit, som bildar finkornigt-pulvriga pseudomorfoser, efter himmelsblå, listformiga chalkonatronitkristaller upp till 2 millimeters längd. Juangodoyit följs vidare av malakit, kalcit, anhydrit och Na-hydrogenkarbonater (trona och nahcolit). I saltsyra löses juangodoyit lätt under stark skumbildning. Den är dock olöslig i vatten, men omvandlas däri efter några timmar till chalkonatronit. Juangodoyit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den chilenske herden Juan Godoy (1800-1845), som 1832 upptäckte den berömda silverfyndigheten Chañarcillo men ändå dog i fattigdom.

Tokyoit VII/B.24-22 vanadat
Ba₂Mn³⁺[OH|(VO₄)₂] monoklin

Tokyoit är svart-röd, har glasglans, hårdhet 4-4,5 och brunaktigt röd streckfärg. Densiteten är 4,62 g/cm³. Detta nya, ytterst sällsynta barium-manganvanadat ur brackebuschitgruppen är den nya Mn-analogen till järnrik gamagarit, med vilken den delvis är blandbar. Typlokalitet för tokyoit är mangangruvan i Shiromaru intill Okutama nära Tokyo. Gruvans manganmalmer är bundna vid kiselskiffern i jurasandsten från Kantobergen. Tokyoit sitter som genomlysbara kornaggregat <0,25 mm i breccierad braunit och i ådror av hyalofan eller tamait. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från rödaktigt orange till mörkt brunaktigt rött. Tokyoit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten i området Tokyo.