ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2021

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Lapis nr 1 , 2021
Lapis nr 2, 2021
Lapis nr 3, 2021
Lapis nr 4, 2021
Lapis nr 5, 2021
Lapis nr 6, 2021
Lapis nr 7-8, 2021
Lapis nr, 9, 2021
Lapis nr 10, 2021
Lapis nr 11, 2021
Lapis nr 12, 2021

Lapis, årgång 47. nr 1 Januari 2021

Arrojadit-(BaNa) VII/B.20-30 fosfat
BaNa3(NaCa)(Fe2+,Mg,Mn2+)13Al[OH|PO3(OH)|(PO4)11]  monoklin

Arrojadit-(BaNa) är blek grågrön, grönaktiggul, gulbrun (oxiderat), och har fett glans,
Hårdhet 4-5, gulaktigvit streckfärg. Densitet 3,54. Denna barium- och aluminium haltiga natrium-järnfosfat visar sig vara BaNa -analogen till arrojadit. Arrojadit-(BaNa) bildar i albitpegmatiten från Luna, byn Dorio i provinsen Lecco, Italien, som är typlokalen, inom den massiva pegmatitzonen med fluorapatit genomskinliga massor eller grova kristaller, som kan blir upp till 4-5 centimeter. IMA 2014-071.

Geschieberit VI/D.20-18 sulfat
K2[UO2|(SO4)2] · 2H2O ortorombisk

Geschieberit är ljusgrönt, har glasglans, hårdhet 2, grönaktigvit streckfärg. Densitet 3,26.
Detta kalium-uranylsulfat härstammar från Geschieber Gang (gruvnivån) i gruvan Svornost, Jáchymov, Tjeckien. I sällskap med svornostit, mathesiusit och adolfpaterait bildar geschieberit grupper och skorpor, som fluorescera stark gulaktig grön i kort och långvågig UV-ljus. Mineralet påverkas ytterst lite av vatten. IMA 2014-006.

Hagstromit IV/K.15-56 tellurat
Pb8Cu2+(Te6+O6)2(CO3)Cl4 ortorombisk

Hagstromit är ljust gulgrön, har diamant- till sidenglans, hårdhet 2-3, grönaktigvit streckfärg, densitet 7,06. Den klor- och karbonathaltiga bly-koppar-telluraten är kemisk släkt med agait. Vid Otto Mountain nära Baker i Kalifornia bildar hagstromit i kvartskörtlar transparenta tavelformade skivor <0,1 mm, bredvid ljusgrön fuettererit, gult thorneit och färglös cerussit. Hagstromit löses sakta i utspädd saltsyra. Namnet hedrar hobbysamlaren John Hagstrom (*1953) från Nevada, som ställde till förfogande för vetensskapliga studier många av sina samlingsprover från Otto Montain och Blue Bell Mine. IMA 2019-093.

Jahnsit-(MnMnFe) VII/D.29-72 fosfat
Mn2+Mn2+Zn2Fe3+2(PO4)4(OH)2·8H2O monoklin

Jahnsit- (MnMnFe) är mörkt brun till orange brun, har glasglans, hårdhet 4, grönaktik brun streckfärg, densitet 2,65.
Denna vattenhaltiga mangan-järnfosfaten tillhör Jahnsitgruppen. Typlokalen är varpen som hörde till gamla pegmatitgruvan Malpensata nära Olgiasca, Comer See, Italien. I en rockbridgeit körtel nära omvandlad graftonit-Mn bildar jahnsit- (MnMnFe) ytterst små prismor <0,1 mm långa. IMA 2017-113.

Lapis, årgång 47. nr 2 Februari 2021

Baumoit VI/G.6-50 molybdat
Ba0,5[(UO2)3|(OH)3|(MO4)3] · 3 H2O monoklin

Baumoit är gul eller orange gul, harglasglans, hårdhet 21⁄2, ljusgul streckfärg, densitet 4,61. Denna barium-uranyl-molybdat är den första kända Ba-U-Mo-förbindelse. Baumoit bildar i kaolingraniten 4 km NV från uranfyndigheten Radium Hill, prov. Olary, södra Australien finkristallina skorpor i sällskap med baryt, molybdänit och phurcalit. Primära U-mineral i den granitrika sidenbergarten är davidit-(La) och brannerit. De tavliga till prismatiska baumoit-mikrokristaller är spröd och visar i kortvågig UV-ljus en ljus gulgrön fluorescens. IMA 2017-054

Brandaoit VII/D.1-25 
BeAl2[OH|PO4]2 triklin

Brandaoit är färglös till mjölkvit, har glasglans, hårdhet 5-6, vit streckfärg, densitet 2,35. Denna vattenhaltiga beryllium-aluminium-fosfaten kommer från pegmatitbrottet ”João Firmino” som ligger på Pomarollio-Farm nära Linópolis, Minas Gerais, Brasilien. I en albitkörtel hittades brandaoit i 1,5 mm stora grupper med fina radialstråliga spröda nålar, <0,1 mm långa. Dessa i sällskap med ushkovit, atencioit, zanazziit och beryllonit. Med namnet hedras Professor Paulo Roberto Gomes Brandão, analytiker och malmexpert vid Universitet Minas Gerais.

Cabvinit II/D.13-10 oxyhalogenit
Th2F7(OH) · 3H2O tetragonal

Cabvinit är mjölkvit, har glasglans, vit streckfärg, densitet5,35. Denna vattenhaltiga thorium-fluorid är det första kända oxyhalogenid, som innehåller ett actiniden-metall. I den något mindre molybdän-wismut fyndplatsen Su Seinargiu, som ligger nära Sarroch, prov. Cagliari, Sardinien bildar cabvinit ytterst små fyrsidiga prismor <0,1 mm långa, som sitter tillsammans med brookit och limonit i kvartskörtlar. Namnet hedrar den italienska samlaren Fernando Caboni (*1941) och Antonello Vinci (*1944), under många år experten på denna mineralfyndplatsen. IMA 2016-011

Kenngottit, VII/D.11-95 fosfat
(Mn2+,Fe2+)3(Fe3+)4 Al4[(OH)3|(PO4)2]2 · 2H2O monoklin

Kenngottit är guldgul eller gulbrun, har glas tillpärlemoglans, hårdhet 4-5, ljusbrun streckfärg, densitet 3,40. Denna mangan-järnfosfat är Mn2+-analogen till souzlith och gormanit (båda är triklin). Typfyndigheten är Huber-Greisenstock nära Krásno, Horni – Schlaggenwald, Tjeckien. Här bildar kenngottit stråliga-nålliknande kristallgrupper upp till 3 mm långa i körtlar av hydrotermalt ombildad rockbridgeit. Följeslagare är fosforsiderit, strengit, fluorapatit, dufrenit, natrodufrenit, frondelit, braunit, morinit, fluorit, och Mn-oxider. Kenngottit hittades även i Serra Blanca Pegmatiten nära Pedra Lavrada, Paraiba i Brasilien. Namnet hedrar mineralogiprofessorn Gustav Adolf Kenngott (1818-1897) från universitet Zürich för sina förtjänster om den systematiska mineralogin. IMA 2018-063a.

Kesebolit-(Ce), VIII/F.17-10    silikat
CeCa2Mn(AsO4)(SiO3)3


Foto: mindat.org

Ett nytt svenskt mineral!  Detta kalcium/mangan-Cer-silikat med arsenatgrupper visar kedjestruktur. Namngiven är detta första sellanjord-arsenosilikat efter Mangangruva Kesebol (1917-1944) som ligger nära Åmål vid sjön Vänern i Västra Götaland. I en finkornig breccierat andradit-skarn bildar kesebolit-(Ce) kortprismatiska långstrierade prismor <3 mm, hopvuxen med  Mn-haltig kalcit, rodonit, ferriakasakait-(Ce) och Mn-rik cerit-(Ce). Partvis är kesebolit-(Ce) omvandlat i en porslinsaktigt brunaktigbeige blandning bestående mest av gasparit- (Ce), kalcit och talk.
Färgen är mörkt brun till grå brun, hårdheten 5-6 , transparent, streckfärg ljust brunt, densiteten 3,99.
Ytterligare uppgifter kring mineralets upptäckt av D. Holstam: Holstam,D., Bindi,L., Karlsson,A.,Langhof,J.,Zack,,T.,Bonazzi,P. & Persson,A. (2020): Kesebolite-(Ce), CeCa2Mn(AsO4)[SiO3]3, a new Ree-Bearing arsenosilicate mineral from the Kesebol mine, Åmål, Västra Götaland, Sveden. Minerals 10(4),385, 1-14. Dan Holstam, Senior Curator – Collektion Manager, Department of Geosciences (GEO), Naturhistoriska Riksmuseum, Stockholm. IMA 2019-097

Stergiouit, VII/C.11-38 arsenat
CaZn2(AsO4)2 · 4H2O monoklin

Stergiouit är färglös till vit, har pälemoglans, hårdhet 3, vit streckfärg, densitet 3,18. Nr 80 i norra delen i det berömda gruvområdet Lavrion i Grekland. Där det finns bly-och zinkmalmådror bildar stergiouit parallel staplade små tavlor <0,5 mm i dolomitkörtlar, tillsammans med arsenik, svavel och stibiconit-pseudomorfoser efter antimonit. Namnet hedrar den inhemska samlaren och prospektorn Vasilis Stergiou (*1958), specialist av Lavrions geologi och dess äldre gruvhistorik. IMA 2018-051a.

Lapis, årgång 47. nr 3 Mars 2021

Redcanyonit, VI/D.20-47 sulfat
(NH4)2Mn[(UO2)4|O4(SO4)2] · 4 H2O monoklin

Redcanyonit är orange till rödorange, har glasglans, hårdhet 2, ljust orange streckfärg, densitet 2,86. Detta vattenhaltiga ammonium-mangan-uranylsulfat är strukturellt släkt med zippeit. Typlokalen är Blue Lizard Mine i Red Canyon, San Juan Co., Utah, USA. Fyndplatsen gav namnet. Redcanyonit bildar radialstråliga grupper av mycket små nålar och blad upp till 0,2 millimeter långa. Följeslagare är natrozippeit, ammoniozippeit, johannit, bobcookit, gips, devillin och pentahydrit.

Slikit, V/E.7-12 karbonat
Zn2Mg[OH|CO3]2 · 4 H2O triklin

Slikit är snövit, har glasglans, hårdhet 2, vit streckfärg, densitet 2,61. Detta vattenhaltiga zink-magnesiumkarbonat är strukturellt släkt med callaghanit och kommer från Plavno Mine och Vladimir Mine i Yáchymovrevirets östra del, Tjeckien. Slikit bildar på sprickor och körtlar i skarn- bergarten radialstråliga aggregat <2mm Ø, bestående av långtavlade lister <0,2 mm. Följeslagare är hydromagnesit, nesquehonit, smithsonit, brianyoungit, serpierit, ktenasit och hexahydrit. Namnet hedrar den böhmisk-tyska adelsmannen Stepán Slik (1487-1526), grundare av St. Joachimsthal (idag=Yáchymov).

Sulfhydrylbystrit, VIII/J.9-47 silikat
Na5K2Ca[(S5)2-|(SH)-|Al6Si6O24] trigonal

Mineralet är orange, gulbrun, har glasglans, hårdhet 4½-5, gul streckfärg, densitet 2,39.  Detta kalkalkali- alumosilikat ur cancrinitgruppen är släkt med bystrit och äger polysulfid- och hydrosulfid grupper. På lazuritfyndigheten Malaya Bystraya vid Baikalsjön i östra Sibirien omger och ersätter mineralet blå lazurit i kalcit-flogopitmarmorn i form av tavliga korn upp till 5 mm stora. Ytterligare följeslagare är diopsid och pyrit.

Lapis, årgång 47. nr 4 April 2021

Ett nyupptäckt svenskt mineral

Langhofit, IV/D.24-90 hydroxid
Pb2WO4(OH)2 triklin

Langhofit är färglös till mjölkvit, har diamantglans, hårdhet 21⁄2, vit streckfärg, densitet 7,95. Denna bly-wolframhydroxid är strukturellt släkt med raspit. Langhofit härstammar från ett nyare varpfynd vid Långban. I Långbans gruvor bröts under tiden 1711-1972, med korta uppehåll, bland annat hematit, magnetit, braunit, hausmannit och slutligen kalk. Gruvorna är kända för sin stora mineralrikedom inte minst för alla där Långban räknas som typlokal. Langhofitstuffen visar i en liten körtel av gruvkornigt hematit-pyroxenskarn spröda långbladiga, rutformigt klyvbara langhofitkristaller upp till 4 mm långa. Följeslagare är grön diopsid, baryt och Mn-rik klutformad kalcit, samt spår av blyglans, covellin och chalkosin. Med namnet hedras Jörgen Langhof (*1965), intendent vid Naturhistoriska Riksmuset i Stockholm. Med Långbans mineralogi arbetar Jörgen Langhof redan sedan mer än 30 år tillbaka, han tillhör grundarna av Långbanssällskapet.

Fluorapofyllit-(NH4)    VIII/H.1-40 silikat
(NH4,K)Ca4[F|(Si4O10)2] ·8 H2O tetragonal

Fluorapofyllit-(NH4) är färglös till ljusrosa, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 4½-5, vit streckfärg, densitet 2,32. Detta kaliumhaltiga ammonium-kalcium-skiktsilikat är den NH4-analogen till fluorapofyllit-(K), med vilken den kemiskt kan blandas. Typlokalen är andesit stenbrottet Vechec nära Vranov nad Top`loou, i regionen Presov, Slowakiet. På brottets djupaste brytningsnivå för pyroxen-andesiten finns upp till 30 centimeter stora xenoliter bestående av sandigt leriga sedimenter med kvarts, illit, saponit och tobelit. På hålrum sitter fluorapofyllit-(NH4) som genomlysbara, kortprismatisk-pyramidala enkelkristaller upp till 4 mm stora, delvis subparallell sammanväxta. Typiska följeslagare är kalcit, chabasit-Ca, heulandit-Ca, pyrit och bra utbildater tridymit.

Meitnerit, VI/D.21-32 sulfat
(NH4)2[UO2|SO4]2 · 2 H2O triklin

Meitnerit är grönaktigt gul, har glasglans, hårdhet 2, gulaktigt vit streckfärg, densitet 3,32. Detta vattenhaltiga ammonium-uranylsulfat bildar i Green Lizard Mine, Red Canyon, San Juan Co., Utah tillsammmans med beshtauit och gips ytterst små tavlor <0,1 mm. Meitnerit fluorescerar i kortvågig UV-ljus blekt grönaktigt vit. Med namnet hedras den österikiska-svenska kärnfysiker Lise Meitner (1878-1968). Hon levererade 1939 tillsammans med Otto Robert Frisch den första förklaringen av kärnklyvning, som upptäcktes 1938 av Otto Hahn och Fritz Strassman. För detta fick

 Lapis, årgång 47. nr 5 Maj, 2021

Klaprothit, VI/D.20-32 sulfat
Na6[UO2|SO4)4] · 4 H2O monoklin

Klaprothit är gulgrön, har glasglans, hårdhet 2½, blekt gulgrön streckfärg, densitet 2,93.
Detta vattenhaltiga natrium-uranylsulfat bildar i Blue Lizard Mine, White Canyon district, San Juan County, Utah, rundade, oftast skeletterade prismer <1mm, vid peligotit och ottohahnit samt plasilit, blödit, bluelizardit, epsomit, gips ochtamarugit. Klaprothit fluorescera i lång- och kortvågigt UV-ljus starkt blåaktigt grön. Med namnet hedras den tyske kemisten Martin Heinrich Klaproth (1743-1817), upptäckaren av elementen uran, zirkonium, cer, titan och tellur, samt strontium. Medarbetare Thomas Hope.

Manganiparagasit, VIII/F.10-118 silikat
NaCa2Mg4(Mn3+, Al)[OH|AlS3O11]2 monoklin

Manganiparagasit är körsbärsröd, rödaktigt brun, har glasglans, hårdhet 5-6, rödaktigt vit streckfärg, densitet 3,12. Denna alkali-magnesium-mangan-alumosilikat tillhör amfibolgruppen och är den Mn3+-rika analogen till pargasit. Typlokalitet är det berömda gruvområdet Långban i Värmland. I varpblock med manganhaltigt karbonatskarn bildar manganiparagasit massiva kristallkorn <0,1mm. Av Magnusson (1930-talet) betecknades det med ”tibergit”. Dessa ytterst små manganiparagasit-kristallkorn är inlagrade i bladig manganophyllit, som i sin tur ligger i kornig hausmannit. Ytterligare följeslagare är As-haltig apatit, hedyfan, kentrolith och forsterit.

Ytterligare information se i Litteraturen: Erik Jonsson och Ulf Hålenius.    IMA-förteckning 2018-151.

Markeyit, V/F.2-80 karbonat
Ca9[(UO2)4|(CO3)13] · 28 H2O ortorombisk

Markeyit är blekt gulaktigt grön, har glas- till fettglans, hårdhet 1½-2, vit streckfärg, densitet 2,68. Detta vattenrika kalcium-uranyl-karbonat härstammar från Markey Mine i Red Canyon, San Juan Co, Utah. På asfalthaltig sandsten bildar markeyit kalcit, gips och natrozippeit ytrika, genomskinliga små blad <1 mm. Markeyit är spröd och visar blåaktigt vit fluorescens i kortvåg UV-ljus.

Ottohahnit, VI/D.20-30    sulfat
Na6[(UO2)2|[SO4)5 · 8½ H2O triklin

Ottohahnit är blekt gulaktigt grön, har glasglans, hårdhet 2½ ,grönaktigt vit streckfärg, densitet 2,86. Detta vattenhaltiga natrium-uranyl-sulfat bildar i Blue Lizzard Mine, White Canyon district, San Juan County, Utah rundade, med tamarugit ihopväxta kristallkorn <0,1 mm, bl.a. vid klapprothit och peligotit. Ottohahnit fluorescerar i lång- och kortvågigt UV-ljus starkt blåaktigt gröt. Med namnet hedras den tyske kemisten Otto Emil Hahn (1879-1968) som upptäckte kärnklyvningen av uran och torium som tillsammans med Fritz Strassmann.  För detta fick han 1944 nobelpriset i kemi.

Peligotit, VI/D.20-31 sulfat
Na6[UO2(SO4)4] · 4 H2O triklin

Peligotit är ljust gulaktigt grön, har glasglans, hårdhet 2½, grönaktigt vit streckfärg, densitet 2,88.
Detta vattenhaltiga natrium-uranylsulfat bildar i Blue Lizard Mine, Withe Canyo, Utah, massiva, delvis parallellt sammanväxta kristaller 0,5 mm, bl.a. bredvid klapprothit och -ottohahnit. Peligotit fluorescerar i lång- och kortvågigt UV-ljus i starkt blåaktigt grönt. Namnet hedrar den franske kemisten Eugène- Melchior Pèligot (1811-1890), han som första vetenskapsman avskilde1841 metalliskt uran och bevisade att det av Klaproth isolerade uran föreställde  U(IV)-oxid.

Lapis, årgång 47.nr 6 Juni 2021

Grguricit, V/E.4-50 karbonat
Ca(Cr3+, Al)2[(OH2|CO3]2 · 4 H2O triklin

Grguiricit är bleklila eller jordigt matt, har hårdhet 2. Detta aluminiumhaltiga kalcium-krom-karbonat är kromanalogen till alumohydrokalcit. Typlokalen är Adeghoual-Mina i revier Mibladen, Marocko. En handstuff med bra kristalliserat wulfenit på bladformigt vit baryt visar på undersidan en flera millimeter jockt beläggning av grön pyromorfit, bestående av vittrad blyglans med grå cerussit. Små körtlar bär grguricitskorpor upp till 2 x 1 mm bestående av finstråliga små nålar <0,01 mm. Namnet hedrar den australiensiske geologen Ben Grguric (* 1971, som 2006 beskrev ett motsvarande mineral som ”Ca-Analog till Petterdit” från Happy Jack Mina i Comet Vale, västra Australien.

Ett nytt mineral från Långban, Värmland igen.

Hydroxylhedyfan, VII/B.39-142 arsenat
Pb3Ca2[(OH,Cl)|AsO4)3] trigonal

Detta bly-kalciumarsenat är den OH-analogen till hedyfan. Typlokalen är det berömda järn- mangangruvfältet Långban nära Filipstad i Värmland. Det fibriga mineral, orienterat med finbladig lizardit till strängformade kristallgrupper upp till 2,5 cm, betecknades tidigare av bergsmännen ”asbest-hedyfan” (Sjögren 1891). Hydroxylhedyfan bildar sprickfyllnader i braunit-hausmannit-malm.   

Odikhinchait, VIII/E.25-59 silikat
Na9Sr3Ca6Mn3Zr3Nb[(H2O,O,F)|CO3|(Si3O9)2|Si9(O27)2 · Si(OH)] · 2 H2O trigonal

Mineralet har blåaktigt röd färg, glasglans, hårdhet 5, vit streckfärg, densitet 2,97. Detta komplexa karbonathaltiga strontium-kalcium-mangan-zirkonium-silikat med ringstruktur räknas till eudialytgruppen, som Mn-CO3-analog till tasequit. Typfyndplatsen är det 56 km2 stora ringkomplexet Odikhincha på halvön Taimyr, Krasnoyarsk Krai, Sibirien. Denna ultrabasiska intrusion genomdrar med talrika ådror nefelinsyenit och karbonatit. I en alkalipegmatitgång bildar odikhinchait radialstråliga korn upp till väl en centimeter, i en matrix av ortoklas, albit, aegirin, gulaktigt cancrinit och wadeit. Vid randen undanträngs odikhinchait  av finkornigt katapleiit och ankylit-(Ce). 

Uroxit, IX/A.1-150   
(UO2)2[(OH)2|C2O4] · 3 H2O monoklin

Uroxit är ljusgul, har glasglans, hårdhet 2, gulaktigt vit streckfärg, densitet 4,18.

Meta-uroxit, IX/A.1-155 oxalat
(UO2)2[(OH)2|(C2O4] · 2 H2O triklin

Meta-uroxit är ljusgul, har glasglans, hårdhet 2, gulaktigt vit streckfärg, densitet 4,40. De vattenhaltiga uranyl-oxalaterna kommer från Markey Mina, Red Canyon, San Jan Co, Utah och från Burro Mina, San Miguel Co, Colorado. Uroxit bildar små, spetstavliga, ljusgula kristaller <1 mm i sällskap med gips på en asfaltit-kvartsmatrix. Ytterligare följeslagare är feynmanit (i Markey) och abernathyit, uranopilit och tyuyamunit (Burro). Meta-uroxit förekommer endast i Burro Mina i form av grovbladiga tavlor <0,1 mm. I kortvågigt ultraljus fluorescerar uroxit neongrön, meta-uroxit i blekt grågrön. Båda är lättlösliga i utspädd saltsyra.

Vittinkiit, VIII/F.27-01 silikat
Mn2+5 [Si5O15] triklin

Vittinkiit är ljusrosa, har glasglans, hårdhet 5½-6, vit streckfärg, densitet 3,68. Detta mangansilikat med kedjestruktur är den Ca-fattiga till Ca-fria analogen till rodonit. Namngivande typlokalitet är järnfyndigheten Vittinki (tidigare: Vittinge) nära Isokyrö i Finland. Visserligen känner man till den kalciumfattiga rodoniten sedan länge från ett dussin andra fyndplatser. Därtill räknas manganfyndigheten i Taguchi, prefektur Ichi i Japan, region Xanthi i Grekland och ett flertal rodonitskarn i mellersta Ural. Vittingkiit förekommer mest som  grova korn <2,5 mm, tätt sammanväxt med kvarts, tefroit och svarta manganoxider, ibland även med pyroxmangit.

Lapis, årgång 47. nr 7-8 Juli/Augusti 2021

Celleriit, VIII/E.19-14 turmalin
Na<0,5(Mn2+, Al)3Al6[(OH,O)|(OH)3|(BO3)3|Si6O18]   trigonal

Pseudo- hexagonal.  Celleriit är gråblå till violett, även brunaktigt grön, har glasglans, hårdhet 7, vit streckfärg, densitet 3,13 – 3,14. Denna natriumfattiga mangan(II)-turmalin kan kemiskt fullständigt blandas med den Na/Li-rikare tsilaisit, kemiskt ännu mer likare är dess Na-rikare oxi-analogen Princivalleit (Na(Mn2+,Al3Al6[(O,OH)3|(BO3)3|Si6O18], Lapis system VIII/E.19-13). Samtliga tre turmaliner är hittills enbart kända som tillväxtzoner i elbait-rika färgturmaliner som inte kan skiljas med ögat, utan det fordras omfattande analys. Typlokalen för celleriit är Fione Rosina som ligger nära San Piero i Campo på ön Elba. Denna klassiska körtelrika pegmatitgång levelerade utom präktiga turmaliner även pollucit, petalit, beryll, kassiterit, columbit-(Mn) och diverse zeoliter. Celleriit bildar här, i tjocklekar upp till 3 mm och sammanväxt med en tunn rossmanit-zon, de mörka partier på övre änden av turmalinen. Redan nu känner man till celleriit från rubellitpegmatiten från Pikárec in Mähren, Tjeckien.
Med namnet hedras den förutvarande muraren och hobbymineralogen Luigi Celleri (1828-1900) från San Campo, som från och med 1850 upptäckte flertalet pegmatiter och bergade hundratals storartade mineralstuffar. Många hamnade på det Mineralogiska Museum som tillhörde Universitet i Florens, eller undersöktes i Universitetet i Pisa. Sedan 2012 bär Mineralien-och Ädelstensmuseum i San Piero namnet Luigi Celleri.

Galeaclolusit, VII/D.18-25arsenat
Al6[(OH)9|AsO4)3] · 12H2O ortorombisk

Galeaclolusit är vit, har sidenglans, hårdhet 2, vit streckfärg, densitet 2,27.
Detta vattenrika aluminiumarsenat är nära släkt med bulachtit. Mineralet hittades i den gamla koppargruvan vid Cap Garonne, Frankrike i form av finfibriga skorpor, tätt sammanväxta med bulachtit. Ytterligare följeslagare är bariopharmasiderit, olivenit, mansfieldit och pyrit. Namnet hedrar den kvinnliga mineralogen Valérie Galea-Clolus (1967), mångårig ordförande för föreningen ”Vännerna des Bergverkes Cap Garonne (AAMCG) och upptäckare av ett flertal nya mineral, bl.a. gobelinit.

Gobelinit,VI/D.3-69 sulfat
(Co,Ni)(Cu,Zn)4[OH)6|(SO4)2] · 6 H2O  monoklin

Gobelinit är blekgrön till blåaktigt grön, har glas- till pärlemoglans, hårdhet 2½, grönaktigt vit streckfärg. Detta nickel- och zinkhaltiga kobolt-kopparsulfat är analogen med ktenasit. Typlokalen är den gamla koppargruvan vid Cao Garonne i Frankrike och gruvan Schlänger & Eichert i Bergbau Eisenzecher Zug nära Eiserfeld,Siegerland, Tyskland.På sidan om brochantit bildar gobelinit massiva, listformade till nåliga kristaller <0,5 mm långa. Primärmalm i Cap Garonne är cobolt-gersdorfit och tennantit. Som sekundära följeslagare uppträder cerussit, anglesit, antlerit, gordait, guarinoit och theresemagnanit (Cap Geronne) respektive devillin, langit, malakit, asbolan och sphärocobaltit (Eiserfeld). Namnet syftar på det gamla namnet gobelin för kobold, ty på medeltiden trodde bergsmännen att elaka dvärgar tog bort silvret ur malmen och omvandlade det till giftig koboltmalm. Ur den silverfärgade, arsenikrika malmen isolerade den svenska kemisten Georg Brandt ett nytt element, som han gav namnet kobolt.

Richardsit, II/C.6-35 sulfid
CuZn2GaS4  tetragonal

Richards är mörkt grå, har metallglans, hårdhet 3, svart streckfärg, densitet 4,28.
Det galliumrika koppar-zinksulfid tillhör stannitgruppen, och kommer från den världsberömda tansanitfyndigheten Merelani, Tansania. Richardsit är som kilformigt parallellväxta små kristaller <0,4 mm orienterat påväxta på kristallkanter orangebruna, manganrika wurtzit/zinkbländekristaller (upp till 2,5 cm stora), vars tetraedriska huvudytor är överdragna av yngre zinkblände. Typiska följeslagare är germanium/galliumrika wurtzitkorn, bladig grafit och blekgrön diopsid. Namnet hedrar doktor Peter Richards (*1943), sedan mer än 40 år rådgivande redaktör vid den amerikanska tidskriften Rocks & Minerals.

Shinkolobweit, IV/H.7-70 hydroxid
Pb1,25U5+[UO|2O8|(OH)2] · 7 H2O ortorombisk

Mineralet är mörkt rödaktigt brun, har diamantglans, hårdhet 2, ljust brunaktigt gul streckfärg, densitet 5,87. Denna vattenhaltiga bly-uran-uranylhydroxid innehåller radiogen bly (Pb2+) och uran i olika valens (U5+/U6+), som gör det strukturellt enastående. Typfyndplatsen är Shinkolobwe Mine i Kongo. På en massiv uraninitstuff bildar shinkolobweit som äldsta sekundärbildning genomlysbara tillplattade prismer <0,5 mm. Följeslagare är orange fourmarierit, blekt gul rutherfordin, soddyit och sklodowskit.

Tetraedrit-(Hg), II/C.11-46  sulfid
Cu10(Hg,Fe,Zn)2Sb4S13 kubisk

Tetraedrit-(Hg) är svart, har metallglans, hårdhet 3½-4, densitet 5,32. Denna kvicksilverrika koppar-antimonsulfid tillhör fahlerzgruppen och är den Hg-analogen till tetraedrit-(Fe) respektive tetraedrit-(Zn), med vilka det kan kemiskt blandas. Typfyndplatsen är Mina Buca della Vena, Apuaniska alpena, Toscana. Sedan en längre tid känner man till ytterligare två fyndplatser: Jedová Hora nära Horovice, Tjeckien och Mária Mine i Revier Roznava nära Kosice, Slovakien. Tetraedrit bildar ytterst små rundade tetraedrar <0,2 mm i sällskap med cinnabarit och chalkostibit i dolomit-körtlar, även kristallgrupper upp till 1 cm på baryt samt chalkopyrit (Jedová), eller massiva linser upp till 10 cm i siderit/kvartsgångar (Roznava).
Som fyndplatser tillkommer Moschellandsberg i Rheinlandpfalz, Tyskland och bergsbruket Rotenstein nära Serfaus i Tirol. Däremot handlar det vid schwazit från Schwaz i Tirol enbart om Hg-haltig tetraedrit.

Yarzhemskiit, V/J.5-05 borat
K[B5O7(OH)2] · H2O monoklin

Yarzhemskiit är färglös till mjölkvit, har glasglans, hårdhet  2½, vit streckfärg, densitet 2,13. Detta vattenhaltiga kaliumborat med kedjestruktur är K-analogen till larderellit. I halit- och sylvinbergarter som tillhör saltstock Chelkar i västra Kasachstan bildar der hittills för santit tolkade Yarzhemskiit rundade, tjocktavliga till massiva kristaller <2 mm, i sällskap med carnallit, polyhalit, gips,strontioginorit, satimolith och kvarts. Namnet hedrar den tidigare geologen professor Yakov Yarzhemskii, specialist när det gäller boratlagerplatser.

Zhanghuifenit, VII/A.6-12 fosfat
Na3Mn42+Mg2Al[PO4]6 monoklin

Zhanghuifenit är djupt grön, har glasglans, hårdhet 5, blekt grön streckfärg, densitet 3,63. Detta aluminiumhaltiga alkali-manganfosfat tillhör alluauditgruppen och är strukturellt släkt med bobfärgusonit. Mineralet härstammar från pegmatitgruvan Santa Ana nära Tutoral, Provinsen San Luis, Argentina. I beusiknölar med lithiofyllit-lameller bildar zhanghuifenit upp till 5 mm tjocka ådror av massiva, tranparenta korn, som är olösliga i saltsyra. Namnet hedrar den kvinnliga kinesiska mineralogiprofessorn och geokemisten Huifen Zhang (1934-2012), som rektor för materialforskning byggde hon upp Kinas första Raman-Labor.

Lapis, årgång 47. nr 9 September 2021

Erssonit. CaMg7Fe2(OH)18(SO4)2 · 12H2O).
Kemiskt sett så är erssonit en vattenhaltig kalcium-magnesium-järnsulfat-hydroxid .

Erssonit heter det nya mineral som upptäckts i varphögar vid Långbangruvan i Bergslagen. Det tillhör en grupp mineral och mineralstrukturer som kan få betydelse inom vattenrening och industriell rening av kemiska föreningar och metaller.

Mineralet upptäcktes i varpmaterial från Långbangruvan i västra Bergslagen och tillhör den så kallade wermlanditgruppen. Det presenterades i en vetenskaplig artikel i den internationella mineralogiska tidskriften Mineralogical Magazine. Statsgeologen och adjungerade professorn Erik Jonsson vid SGU är en av författarna bakom arbetet, vilket genomförts i samverkan med ryska forskare vid institut i Petropavlovsk, Moskva och S:t Petersburg. Det nya mineralet har namnsatts efter upphittaren av provmaterialet, kemisten Anders Ersson från Stockholm.
Wermlanditgruppen utgör en del av hydrotalkitsupergruppen som består av mineral med en speciell struktur där metall-hydroxidskikt varvas med anjonskikt bestående av exempelvis sulfat- eller karbonatgrupper.

Erssonit (Zhitova, E. S., Chukanov, N. V., Jonsson, E., Pekov, I. V., Belakovsky, D. I., Vigasina, M. F., Zubkova, N. V., Van, K. V., and Britvin, S. N.: Erssonite, IMA 2021-016, in: CNMNC Newsletter 61, Eur. J. Mineral., 33, https://doi.org/10.5194/ejm-33-299-2021, 2021)

Lapis, årgång 47. nr 10 Oktober 2021

Lasnierit, VII/A.7-37 fosfat
(Ca,Sr)(Mg,Fe2+)2AI[PO4]3 ortorombisk

Lasnierit är färglös till rosabrun, har glasglans, vit streckfärg, densitet 3,16. Detta kalcium-magnesium-aluminiumfosfat bildar vid Mt. Ibity, Itremo Central, Madagaskar, ytterst små, observerbara endast med mikroskop, små tavlor (<0,1 mm) i blå lazulit-kvartsit, som bryts som smyckesten och andra dekorationsföremål. Med namnet hedras professor Bernhard Lasnier (*1938), president vid gemmologiska centrum i Nantes/F.

Lapis, årgång 47. nr 11 November 2021

Oberwolfachit,  VII/B.35-45 arsenat
(Sr,Ba)Fe33+[(OH)6|(SO4|AsO4] trigonal

Oberwolfachit är brun, även ljust gul, har diamantglans, hårdhet 5, brunaktigt gul till gul streckfärg, densitet 3,87. Denna sulfathaltiga strontium-järnarsenat är Fe3+-analogen med kemmlizit. Typfyndplatsen är Grube Clara i gruvdistriktet Oberwolfach i Schwarzwald. Här bildar oberwolfachit i kvarts-barytkörtlar grovbladiga kristallgrupper upp till 3 mm stora, vilkas barium- respektive sulfatrikare kärnpartier består av dussertit eller kalium-rik beudantit. Som följeslagare visar sig hematit, goetit och illit. De pseudohexagonala oberwolfachittavlorna är genomlysbara och spröda. Redan nu känner man till oberwolfachit från Mine des Monterniers i fluorit-barytrevieret Lantignié i Region Auvergne-Rhone-Alpes, Frankrike, i form av små, gula tavlor <1 mm bredvid jarosit. Ytterligare följeslagare är arsenogoyazit, graulichit-(Ce), goetit och hematit.

Oxybismutomikrolit, IV/C.13-80 oxid
(Bi3+, Na,Ca)2(Ta,Ti)2O6(O,F) kubisk

Detta mineral är svart, har hartsglans, hårdhet 5½, gråvit streckfärg, densitet 6,98. Denna vismut-tantaloxid tillhör pyroklorgruppen och är Bi3+-anlogen med oxystibiomikrolith. Oxybismutomikrolit härstammar från det för sina rubellitfynd kända pegmatitfältet Malkhan (Malchansk) i Transbailkan, Ryssland. Där i solnechnaya-gången, bildar oxybismutomikrolit i albit-lepidolit-elbaitmatrix randgenomlysbara, rundade oktaedrar och korn <2 mm, zonart sammanväxta med Bi-rik fluornatromikrolit. Ytterligare följeslagare är bismutotantalit och stibiotantalit. Bismutotantalit-rullkisel från Ascari, Rio Grande do Norte, Brasilien, för på sprickor gul oxybismutomikrolit.

Perböeit-(La), VIII/C.23-100
Ca(La,Ce)3(Fe2+,Mg)(Al,Fe3+)3[O|(OH)2|(SiO4)3|Si2O7] monoklin

Perböeit är brunaktigt svart, har glasglans, hårdhet 6, ljusbrun streckfärg, densitet4,48.

Ferriperböeit-(La), VIII/C.23-120   
Ca(La,Ce)3(Fe2+,Mg)Fe3+Al2[O|(OH)2|(SiO4)3|Si2O7] monoklin

Ferriperböit-(La) är brunaktigt svart, har glasglans, hårdhet 6-7, ljusbrun streckfärg, densitet 4,51.
Båda dessa sällanjordrika järn-aluminium-silikater från epidot-allanitgruppen är lantandominanta företrädare för perböeit-raden. Typlokalen för båda är sällanjordförekomsten Mochalin Log i Syd-Ural, Ryssland. Här förekommer finkorniga tungmetallklumpar som i huvudsak består av kommer från Vishnevogorsk alkalisyenitens kontaktområde, som består i huvudsak av orangegul bastnäsit, svart allanit och ferriallanit, samt törnebohmit.  Dessa klumpar innehar oftast perböeit-(La) och ferriperböeit-(La) i form av massiva inlagringar upp till 3 mm, som tidigare troligen tolkats som cert. Dessutom tillkommer fluorbritholit, monazit och perrierit.

I sammanhanget blir det nya systemnummer till följande mineral:

Perböeit-(Ce): VIII/C.23-105, alnaperböeit-(Ce): C.23-115,

Ferriperböeit-(Ce): C.23-125, samt Zoisit: C.24-05.

Smamit, VII/D.54-08 arsenat
Ca2Sb5+H[(OH)4|(AsO4)2] · 6 H2O triklin

Smamit är färglös till mjölkvit, har glasglans, hårdhet 3½, vit streckfärg, densitet 2,72. Denna vattenrika kalcium-antimonarsenat med kedjestruktur härstammar från St. Jacques-gången i det historiska arsenikgruvfältet ”giftgruvan” nära Rauenthal, i gruvrevieret St Marie-aux-Mines, Frankrike. På kvarts-karbonat-matrix med gedigen arsenik och vittrad fahlerz bildades smamit i form av små, linsformade kristaller<0,5 mm, i sällskap med pharmakolit, pikropharmakolit och fluckit. Smamit är transparent och löses snabbt i 10-procentig saltsyra.

Lapis, årgång 47. nr 12 December 2021

Ekebergit, IV/D.19-75 oxid
(Th,Y)Fe3+Nb2O8 monoklin

Ekebergit är brunaktigt svart till becksvart, har metall- till hartsglans, hårdhet 5-6, brunsvart streckfärg, densitet 6,21.

Denna torium-järn-nioboxid tillhör polykras-samarskitraden och är Th-analogen med ishikawait. Typfyndplatsen är bimstensdagbrottet  In den Dellen, som ligger nära Mendig, Laacher See, Eifel, Tyskland. In den vid Laacher See-vulkanens eruption för 12900 år sedan utkastade lavan och bergartsbitarna förblev ekebergits kristallgitter bibehållen, detta trots des höga toriuminnehåll. Hittills inordnades ekebergit som samarskit-(Y), dock överväger torium mineralet yttrium. I utkastade sanidinblock bildar ekebergit spetstavliga kristaller upp till 0,5-2 mm långa. Följeslagare är magnetit-oktaeder och svartglänsande flogopit-tavlor, sällan även torit och zirkon samt gul euxenit-(Y). Med namnet hedras den svenske naturforskaren och kemisten Anders Gustav Ekeberg (1767-1813), som upptäckte elementet tantal i yttrotantalit från Ytterby 1801.

Hansesmarkit, IV/D.6-33 oxid
Ca2Mn2Nb6O19 · 20 H2O triklin    

Hansesmarkit är orangegul, har glas- till hartsglans, hårdhet 2-2½, streckfärg är gulaktig vit, densitet 2,74.

Denna vattenrika kalcium-mangan-nioboxid av belyankinit-typ härstammar från A/S Granitbrott från Tvedalen, Larvik, Norge. På smala sprickor i centrum av en biotitpegmatitgång bildar hansesmarkit på gonnardit finkorniga skorpor och långtavliga kristaller <0,3 mm. Ytterligare följeslagare är bl.a. chiavennit, natrolit och peterandresenit, från vilka hansesmarkit inte kan åtskiljas. Med namnet hedras den norske prästen och mineralogen Hans Esmark (1801-1882). Som kaplan i Eidanger och staden Brevik vid Langesundsfjord  upptäckte han på fritiden flertalet nya mineral, däribland aegirin, leukofan och torit.

Hydroxylpyromorfit, VII/B.39-155 fosfat
Pb5[OH,F)|(PO4)3] hexagonal

Detta mineral är färglöst, kalkvitt eller grått, har glasglans, förekommer även jordigtmatt, har hårdhet 3½-4, vit streckfärg och densitet 7,32. Detta hydroxylrika blyfosfat är OH-analogen till klorrik pyromorfit. Typlokal är Copps Mine i Gogebic County, Michigan, USA. Buntmetallfyndigheterna där innehåller hydroxylpyromorfit i form av finnåliga skorpor. I Wanlockhead i Skottland ersätter hydroxylpyromorfit galenit som pulvriga skorpor med phosphohedyfan. En liknande fyndighet är talggruvan Rabenwald nära Anger, Steiermark, Österike. Även vid ytterligare kända fyndplatser håller sig kristaller under 0,5 mm.

IMA 1996 IMA 1997 IMA 1998 IMA 1999 IMA 2000 IMA 2001 IMA 2002 IMA 2003 IMA 2004 IMA 2005 IMA 2006 IMA 2007 IMA 2008 IMA 2009
IMA 2010 IMA 2011 IMA 2011 IMA 2012 IMA 2013 IMA 2014 IMA 2015 IMA 2016 IMA 2017 IMA 2018 IMA 2019 IMA 2020 IMA 2021 IMA 2022
IMA 2023

©2001- GeoNord